Ledsen och upprörd

Jag vill gärna vara stolt över att arbeta i vården. Trots att det med jämna mellanrum talas om för mig, via media, vilket dåligt jobb vi gör. Jag tycker inte att vi gör det, inte där jag har arbetat/arbetar i alla fall.

Nu har mamma äntligen fått komma hem igen. När hon blev inlagd var det med vätska på lungorna, ett snabbt förmaksflimmer och kaliumbrist. Hon mådde bara illa och kunde knappt få i sig något att äta.

Vad har de gjort åt det på avdelningen? Ingen nutritionsbedömning, inte en gång frågat hur det är med aptiten, inte erbjudit näringsdryck, det fick hon be om själv varje gång efter påtryckning från mig. Hon har inte ens duschat på över en vecka. För att duscha var hon tvungen att be personalen koppla bort telemetri-övervakningen och mamma är inte den som vill besvära.

Nu är hon hemma igen och väger 5 kg mindre än när hon åkte in för operation för en månad sedan. Och då var mamma mager redan då. Ser de inte? Hon ser ju ut som ett skelett.

Och bägge gångerna hon blivit utskriven har hon kommit hem med ID-bandet kvar på armen.

De har inte frågat om vi vill ha en vårdplanering trots att jag framfört detta önskemål till läkaren. Jag tyckte nämligen att Hem Rehab kunde varit bra för mamma eftersom hon är så svag nu och behöver mycket hjälp att komma igång. Jag bad mamma säga till också men hon är ju som sagt rädd för att besvära och stolt och van vid att klara sig själv.

Jag blir bara så ledsen. Har inga ord för det.