Panikångest

Min ständiga följeslagare genom livet sedan jag var 19 år heter panikångest. Det drabbade mig en dag när jag satte mig i soffan i min första lilla lya. Jag hade jobbat men var nu ledig över helgen och skulle koppla av med en tidning och en chokladbit.

Plötsligt började hjärtat slå i 180 och luften blev tunnare och tunnare för att tillsist försvinna ur rummet samtidigt som medvetandet sakta försvann. Jag var helt inställd på att dö men lyckades öppna fönstret och därefter ringa min pappa. Detta skedde nångång i februari-mars 1986. Sedan dess har jag försökt komma underfund med vad som egentligen händer i kroppen när det sympatiska nervsystemet plötsligt kopplas på helt utan anledning. Kroppen går i försvar på samma sätt som om jag stod ensam mot fyra muskedunder. Men det gjorde jag ju inte, jag satt i soffan och åt choklad. Men det enda som hänt i anslutning till mina utbrott av panikångest är att de föregåtts av en period av psykisk press. Stress, nervositet för något, obehagliga händelser av varierande slag. Men inget speciellt påtagligt.

1986 var panikångest inte speciellt vanligt och det tog ett tag innan jag fick "diagnosen". Nåja, det kvittade för jag trodde ändå inte på den då, jag var säker på att jag var döende. Va fan det kändes ju så!! Men mitt i alltihop sade jag upp mig från mitt jobb och började säsongsjobba på Liseberg istället. Perioden maj till september levde jag i en studentlya på Motgången, ja den hette faktiskt så och jobbade som kallskänka på Huvudrestaurangen.

Då och då var jag extra döende och jag minns speciellt en gång då jag höll på att dö väldigt mycket och kände att jag behövde läkarvård. Jag kände bara till Sahlgrenska och promenerade därför dit. Jag gick efter bilskyltarna. Nån strecka tog jag spårvagn, men största delen gick jag. Det tog väl ett par, tre timmar.

Sen stapplade jag in på akuten och sa att jag höll på att dö. De tog väl hand om mig och när de konstaterat att jag skulle överleva skickades jag till psykakuten. Där fick jag prata en stund och sen skickades jag hem med ett litet piller att sova på samt recept på medikamenter. Psykiatern visade mig till bussen och det visade sig att med buss kunde man åka hem till mig på ca 10 min.

Den ena medicinen jag fått utskriven provade jag en gång. Då sov jag till halv två en dag när jag skulle börjat jobba klockan åtta. Den tog jag aldrig mer. Den andra provade jag inte alls.

Sakta men säkert blev jag bättre istället. Det var aldrig snack om att jag skulle vara sjukskriven under den här tiden, nej jag bara acccepterade läget och sen var det bra med det, men strulig var jag ju och bodde mest hos mamma fast jag hade egen lägenhet.

Sedan blev jag nästan som vanligt igen till nästa stora utbrott. Då var jag 30 år. Emellan varven kunde jag väl ha någon liten känning men det var inte så farligt.

Den här gången mådde jag dåligt ganska länge och behövde hitta på något nytt i livet så jag sade upp min lägenhet för att komma ifrån området vi bodde i och där vi inte trivdes. Sen var jag bostadslös över ett år men började istället plugga till sjuksköterska och var ganska nöjd med tillvaron trots allt. Helst när vi äntligen fick ny lägenhet i området där vi ville bo. Och så träffade jag ju Togge.

Och sen blev jag 39 år innan det hände igen. Den här gången tog jag det mer på allvar men gemensamt för alla gånger är att jag absolut är säker på att jag håller på att dö. Så är det bara. Minnet är kort när det gäller obehagliga saker.

Den här gången lät jag mig faktiskt vara sjuk ett tag(ca 3 veckor) och blev insatt på bra medicin och fick tid till Kognitiv Beteende Terapi. Sen dess har jag mått riktigt bra. (Mycket tack vare att jag har en underbart klok man).Tills nu och nu ska jag ordna upp det här med en gång. Jag vet precis vad det är och hur jag ska göra. Fast obehaget är inte mindre för det. Det syns inte utanpå hur dåligt man mår inuti. Men den här gången har jag redskapen. Tji ska du få lilla panikångest!

Finaste begravningen ever

Jag har mått så dåligt över det här och så blev det så fint. Det var så underbart att träffa alla igen och det överglänste det jobbiga i situationen tack och lov. Jag skulle vilja ge prästen löneökning för hennes underbara jobb.

Vi träffades på gårdsplanen allihop i det gråmulna novembervädret. Och sedan gick vi in i den vackert pyntade kyrkan. Kistan omgiven av blommor och ljus och ett porträtt av Patrik fick mig att sätta gråten i halsen redan innan jag hann sätta mig ner. Så många minnen, så många tankar. Alla dessa jobbiga år som nu är över.

Begravningsgudstjänsten inleddes av Amazing Grace på orgel och sedan The power of love på spanska på cd. Sen var gråtandet igång på allvar. Patriks lilla mamma så överfull av sorg framför mig. Man ville bara ta henne i famn. Jag är ju mamma själv och ingen mamma borde få uppleva detta.

Gudstjänsten avslutades med bla annat Hallelujah på spanska innan vi lämnade kyrkan och fortsatte till farmor och farfar på smörgåstårta och kaffe. Vi fick skjuts av Norma, barnmorskan som förlöste mig en gång. Så trevligt att få träffa henne igen.

Timpa fick träffa sina kusiner och byta msn. Hans kusin Philip och hans flickvän väntar barn i maj. Sen fick jag och Timpa skjuts hem och tillbringade eftermidddagen med att prata och prata och prata om hans pappa. Jag har förhoppningsvis gråtit färdigt nu. Gud så jobbigt det har varit.

Vi har inte ett enda fotografi av Patrik men vi ska få är vi lovade. Tills dess tog jag ett fotografi med mobilen av samma som prydde kistan. Det blev inte så bra tyvärr men det är det enda jag har.

Nu ska vi gå vidare. Och Patrik ska vila i frid i tacksamt minne bevarad.

Jag borde vara jätteglad

Jag har nämligen fått nytt jobb. Men tyvärr mår jag inte alls bra just nu. Det blir säkert bättre efter begravningen när jag fått andas ut lite. Således blir det inget firande idag som planerat, ingen After Work. Men nu ska jag berätta om jobbet. Det är på medicinmottagningen och är på heltid måndag till fredag med lediga röda dagar. Precis som jag önskat i ett par års tid nu. Det passar helt enkelt bättre för mig att ha fasta tider och dessutom samma tider som min älskade man. Det ska bli så vansinnigt kul att göra något nytt!! Visserligen har jag känt mig vansinnigt trött på Helsingborgs Lasarett men jag får väl tänka om. Från och med måndag ska jag bara tänka positiva tankar om allting.

Snart, snart, snart..

..kommer vi att vara här.

Pissdåligt!

Ursäkta uttrycket men jag är lite uppretad. Vad är det med folk egentligen? Jag sökte ett jobb och blev kallad till intervju. Så långt var allt trevligt. Jag var på min intervju och det kändes bra och efteråt sa personen som hade hand om anställningen att jag skulle få besked inom två veckor, även om jag inte skulle få tjänsten alltså.

Sedan hörde jag ingenting och visst, jag kunde ha ringt och hört själv men först gav jag henne de två veckorna och sen en extra vecka och sen har det ju hänt så mycket så det blev inte av att jag ringde själv.

Då fick jag ett mail. Ett likadant mail som jag brukar få när jag sökt en tjänst och INTE fått komma på intervju. "Tack för visat intresse, tjänsten är nu tillsatt av annan sökande".

Tack för det. Jag vill kunna få en chans att fråga vad som gick snett, vad de sökte som jag inte hade..ställa frågor helt enkelt. Min personlighet är sådan att jag ringer inte upp NU, när hon via personalassistenten skickat ett avslag. Nu är jag förbannad. Nåja, en chef som bär sig åt på det viset vill jag ändå inte ha.

Idag känner jag mig som en död råtta

Jag är trött

Det är mycket som snurrar just nu i mitt huvud. Patriks dödsannons var idag. Begravning nästa fredag. Till råga på allt mår min lilla svägerska inte bra och är inlagd på sjukhus så jag är orolig för henne. Och så är jag orolig för mamma. Och så vet jag inte vad jag ska göra i framtiden. Ska jag plugga eller inte? Var vill jag jobba? Med vad vill jag jobba? Grubbel, grubbel.

Snö fi fan

Min moviestar

Goaste lilla Essi är kul att filma. Jag orkar inte lägga upp filmerna, jag länkar i stället.
Här hånglar Essi upp en köksstol och
här dödar hon en galge. Håll till godo.

Nej nu måste jag skriva något positivt

Jag vill bara berätta att min kära väninna Camilla har blivit mormor. Igår födde hennes dotter en pojke. Visserligen får det mig att känna mig lastgammal (vi är 41 år båda) men va fan..mormor, det är ju stort alltså :)

Året var 1991

Jag var 24 år gammal och hade sedan några år tillbaka ett ganska rörigt förhållande med J. Vi bodde ihop, flyttade ifrån varandra, gjorde slut, träffade andra..men vi var ju unga och omogna bägge två så det var väl ok, jag ser tillbaka på vårt förhållande som kul ändå. Det var ju mitt första.

Jag träffade Patrik den sommaren och plötsligt hade jag svårt att välja. Han var ju ganska strulig verkade det som men jag var förälskad. Jag höll på att avsluta mitt förhållande med J en gång för alla då men ångrade mig i sista stund. Sedan varken såg eller hörde jag av Patrik. Det var ju före mobiltelefonernas tid.

Året därpå tog det slut på riktigt med J. På Valborgsmässoafton var jag således singel och skulle fira. På den tiden firades Valborg ute på Råå och jag hade bestämt med ett gäng polare att hoppa på deras buss när de kom förbi mig. Men bussen var överfull och körde förbi hållplatsen. Jag bara såg mina kompisar och vi försökte signalera något om att ses någonstans när jag lyckades ta mig dit. Snopen stod jag kvar vid hållplatsen när jag plötsligt började spana in killen på andra sidan gatan. Han satt på hållplasen mot stan och verkade väldigt bekant..Jag var tvungen att kila över och kolla. Och visst, det var Patrik som just besökt sina förädrar och nu skulle han ner på stan. Det blev inget Valborgsfirande på Råå för min del. Jag följde med Patrik stället.

Under månaden som gick umgicks vi intensivt och visst, jag blev påmind om hans strulighet men jag var förälskad igen. Men sen började det gå överstyr. Han struntade i jobbet och festade med en polare i stället. Han försvann långa stunder. Han uteblev från sitt eget födelsedagsfirande hos mamma mm, mm. Jag var 25 år och tyckte att jag var grymt gammal. Jag hade jobbat sen jag var 18 år, jag hade levt i ett långt(tyckte jag) förhållande med J och nu var det dags att prova på nytt. Jag hade inte precis brytt mig om preventivmedel på sista tiden och i början av juni upptäckte jag att jag var gravid. Det var ju kul, tyckte jag, men inte Patrik. Vi sågs inte mycket nu och när vi sågs skrek han att jag skulle ta bort barnet.

Han och hans kompis hade börjat ta droger berättade han en dag, amfetamin. Kul. Jag försökte strunta i vilket, jag skulle nog klara mig på egen hand. Jag är inte precis känd för att tänka efter längre än näsan räcker, väldigt impulsiv är jag. Än idag gör jag helst som jag själv vill och tycker inte om att bli tillsagd fast jag har ju lärt mig att skärpå mig. Jag har ju fått lite livserfarenhet ändå, haha.

Tillsist träffade Patrik en tjej som "räddade" honom. Han flyttade hem till henne och kom ifrån allt strul. Och jag var okej med det, jag orkade inte med. Men han ringde mig mycket, så fort de bråkat, när han var full. Han dök upp mitt i natten och hans nya fick komma och hämta honom. De gifte sig i december och nu var även hon gravid. Så kan det gå.

Jag tyckte att Patrik och hans fru var jobbiga efter att jag fått barnet. De var två, jag var ensam. De ville leka familj, jag ville mitt barns bästa. Ändå motsatte han sig inte att jag fick ensam vårdnad. I augusti blev han pappa igen, till en flicka. Jag försökte vara snäll, försökte låta Timpa träffa sin pappa men det hände så ofta att han inte dök upp fast vi väntade hela dagen.

I november träffade jag en ny man. Då blev det bättre. Jag hade tillbringat timmar i telefon med Patrik om nätterna och försökt vara hjälpsam och lyssna på allt trassel han upplevde. Men K tyckte att det var slut med snällheten nu. Och när jag inte var snäll längre fanns ingen anledning att kontakta mig, inte ens för Timpas skull.

Han fortsatte sitt missbruk (alkohol). Vi hade kontakt i bland,jag träffade hans syskon och syskonbarn ibland och hans föräldrar i bland. Men det blev ingen kontinuitet i det hela och Timpa började kalla K för pappa.

Efter 1995 ungefär sågs vi i stort sett inte alls. Jag hörde senare att hans fru lämnat honom. När Timpa var ungefär 7 år dök han upp en sväng och lovade sitt barn guld och gröna skogar och så var vi på ett kallas där Timpa fick träffa sin halvsyster. Sedan blev det inte mer.

Jag har aldrig sagt ett ont ord om Patrik inför Timpa när han växte upp. Men när han blev större bestämde han sig för att hata sin far alldeles på egen hand.

För några år sedan började Patrik dyka upp igen. Han sålde hemlösas tidning utanför vår lokala livsmedelsbutik och det irriterade mig. Varför just där? Timpa tyckte inte att det var så kul. Han skämdes, var ju kommen i puberteten. Patrik tjatade om att träffas och ville inte förstå att det inte var av intresse för hans son. Han försökte ständigt sluta upp med sitt missbruk. Vad jag förstod var det Benzodiazepiner som var drogen just nu. Han försökte många gånger ta sitt liv på allehanda sätt. Det började han med när hans bäste vän dog av en överdos.

Jag skäms inte över att jag har barn med en missbrukare. Det gör inte mig till en sämre människa. Både Timpa och hans syster är två fina intelligenta ungdomar och det strul vi haft med Timothy har inte med hans pappa att göra.

Jag berättar det här för att jag behövde skriva av mig. Det hände ibland att jag önskade att Patrik var död istället för att han strulade omkring och dök upp när man minst anade det men det var ju inte på riktigt. Helst av allt hade jag önskat han verkligen lyckades ta itu med sina problem och kunde leva ett lyckligt "normalt" liv. Och att han och Timpa kanske, någon gång hade kunnat finna varandra. Nu blir det inte så.

Tar det aldrig slut?

I eftermiddags ringde det på dörren. Utanför stod en man som jag inte känner men känner till. Han är morbror till Timothys pappa. Jag förstod med en gång. Patrik är död. Han tog livet av sig i morse.

Timpa tar det bra, de kände ju aldrig varandra. Det är värre med mig, som vanligt. Men jag har Togge m fl, jag klarar mig bra men ändå..det är lite väl mycket elände just nu.

Jag träffade Patrik på bussen för bara några veckor sedan. Det känns bra. Jag vet hur dåligt han mått, jag vet hur många gånger han försökt tidigare. Jag vet att han har det bra nu. Ingen mår bra av att leva ett liv i missbruk. Patrik blev 43 år gammal. Sov gott Putte.

Livstecken

I går var det för en gångs skull en behaglig dag på jobbet. Jag vet inte när jag kände så sist. En bra avslutning på arbetsveckan således.

Jag börjar äntligen bli frisk också. Någon som haft öronkatarr? Jag har aldrig varit så trött och yr och vimsig som jag varit en månad nu. Hoppas det försvinner helt snart!!!

Förresten har jag glömt att berätta, jag har en kollega som haft pappa som lärare i skolan. Hon har berättat att när eleverna inte ville hålla tyst brukade han dra naglarna mot griffeltavlan. Än idag ryser hon när hon tänker på det. Kul tyckte jag :)