Jag ångrar mig

Jag vill inte sälja min 14-åring. Jag vill att han ska bli frisk. Alla som känner mig vet var jag finns att nå och jag mår inte bra. Jag har bloggat lite på receptbloggen för att rensa tankarna men orkar inte med att skriva nåt kul just nu.

PD- utbildingen i Stockholm-Kista 17/4-18/4 2007

Idag mår jag av olika anledningar inte så bra så det är lite terapi för mig att skriva om Samras och min underbara resa till Stockholm-Kista.

Att checka in automatiskt gick ju bra. Värre var det att fästa tejplappen på bagaget, det krävde ju nästan att man var ingenjör i tejpbranchen och bakom oss stod alla affärsresenärer med stenansikten och såg trötta ut. Nåja, sånt struntar ju två glada sjuksköterskor på äventyr fullständigt i.

Väl ombord på flyget var det trångt. Jag satt vid fönstret och Samra i mitten. Bredvid sig hade hon en lång artig man som arbetade på Anticimex. Samra och jag började, som sig bör, med att läsa och tolka säkerhetsföreskrifterna. Dock gjorde vi det på vårt eget sätt och skrattade hejdlöst åt detta. Anticimex började titta lite konstigt på oss.

Vi fick frukost på flyget, bröd och ost och ägg och yoghurt och så kaffe eller te. Jag ville ha te. Den manliga flygvärdinnan gick först runt med kaffet och sen hörde jag honom börja servera te någonstans bakom oss. Jag sneglade bakåt för att se var han höll hus så jag inte skulle missa att hålla fram muggen, jag satt ju längst in. Han som serverade pratade engelska och sa hela tiden tea, tea. När jag ännu en gång vände mig bakåt sa Samra irriterat: Vad är det, han ropar väl inte på dig heller! Hon tyckte nämligen att han gick runt och ropade Team! Team! Så kan det gå när man har lock för öronen. Ännu mer garv, men jag fick mitt te.

Som alla vet är det ett annorlunda tryck i en flygkabin. Detta medfor att det sa poff, skvätt när jag öppnade min yoghurt. Detta tyckte min kollega var mycket skoj tills hon gjorde samma sak själv. I trängseln lyckades hon även med att få ägg i näsan medan jag nöjde mig med ägg i knät. Anticimex satt nu tryckt mot armstödet närmast gången, så långt från oss som möjligt och såg ytterst förskräckt ut. Jag förstår inte alls varför.

Vi kom i alla fall fram till Kista och Baxter utan några missöden. Maten på resan var helt underbar men det är ett annat kapitel, se min matblogg.

På lunchen fick i alla fall jag och Samra sällskap vid bordet av en av Baxters föreläsare och en tjej från Jönköping. Av någon anledning, kanske av hunger och jetlag, började jag och Samra prata helt hejdlöst och beskrev ingående en av avdelningens mer kända PD-patienter och diverse problem vi haft med denna. Som om detta skulle intressera någon annan. De andra satt alldeles tysta och bara hummade. Samra avslutade dessutom med att berätta att patienten troligen fått en kemisk peritonit på grund av en av Baxters produkter. Det verkade inte populärt. Men vad sjutton, vi kopplade ju inte förrän efteråt att hon arbetade där, vi trodde hon var gäst på företaget som vi. Sedan skrattade vi oss igenom lunchrasten så att jag fick astma och andnöd. Nästa dag fick vi sitta ensamma vid vårt bord.

Hotellet var ett ganska ordinärt hotell men sängarna var sköna. Mitt i natten vaknade jag dock av min kollegas högljudda snarkningar. Hon hade varnat mig, så jag beredd på det. Jag tänkte att om jag satte på min bärbara CD och lyssnade på min avslappnings CD så skulle jag nog kunna somna om. Det gick bra men precis när jag skulle till att somna tog batterierna slut. Suck.

Nästa dag var Samra och jag mindre uppskruvade och lyckades faktiskt bete oss riktigt normalt hela dagen.

Sammanfattningsvis har vi dock haft en helt underbar resa, vi har lärt oss massor, fått massor av nya idéer som är användbara i vårt arbete som PD ansvariga på avdelningen och dessutom säkert gått upp två kilo i vikt. Tack!

Allmänt babbel

Jaha ja, då har det gått 4 veckor sedan jag lade om min kost. Vikten har nu varit oförändrad sedan två veckor tillbaka och ändå har det försvunnit centrimetrar överallt på kroppen. Det är ju märkligt. Allt som allt har det försvunnit 10 cm från magen, då är det bara 21 cm kvar som ska bort, minst. Blä, varför har jag sån dum figur där allt, nästan, lägger sig kring magen? Hatar det.

I morgon reser jag och Samra till Kista och ska gå på utbildning. Det blir ett späckat schema och inte någon tid för nöjen direkt men det ska bli jättekul!!

Och på fredag åker jag och Togge till Göteborg. Vi ska bo på det här hotellet och vi ska se den här uppsättningen och så ska vi väl äta nåt kul och gott någonstans också. Men mest ska vi koppla av från alla vardagsbekymmer. En aktiv vecka med andra ord. Och, by the way, är det någon som är intresserad av att köpa en 14-åring? Vi snackar billigt här alltså! Nån som vill slå till? Hör av er i så fall.

Ett projekt värt att bloggas om

Våran blivande bod! Se så fin den kommer att bli. Min svärfar är bäst! Tanken är att det ska bli en bod- del där man förvarar redskap o dyl och en stug-del där vi kan sitta och ha det bra, kanske ha ett litet bord och några stolar. Som det är nu släpar vi alla redskap med oss till och från lotten, antingen till fots eller på cykel. Det är ganska jobbigt faktiskt. Men bra motion förstås.

Essi den filuriskan

I går började Esmeralda plötsligt att bete sig märkligt. Det var ju fint väder så jag hade balkongdörren öppen och hon smög lite in och ut flera gånger. Hon är lite rädd för balkongen och vågar inte riktigt gå ut på den.

Men så började hon fara omkring helt tossigt och plötsligt upptäckte jag en mycket svullen tass. Gissningen var att hon blivit biten av något eller att hon hoppat upp på varma spisen.

Idag fick mysteriet sin lösning. Jag öppnade balkongdörren och Essi gick ut och nosade i en springa och så fräste hon till och hoppade bort. Där nere satt en mycket förargad humla. Jag petade upp den och skulle komma på om den var skadad men Essi jagade ner den igen. Nu sitter hon där och lurpassar på sin humla. Hoppas bara att hon lärt sig att de bränns så det gör mycket ont i en liten tass.

Galopperande bacill

Nu är Timpa också sjuk och han brukar ALDRIG vara förkyld. Själv tycks jag ju alltid vara det, och rejält dessutom. Men nu måste det vända, det är så slitsamt för kropp och själ. Skänker en tacksam tanke åt alla mina goa kollegor som får det extra tungt när jag är borta så mycket. Jag vill ju helst att allt ska vara bra så jag också kan vara med och kämpa.

Host och snörvel

Nu har JAG blivit sjuk igen också. Dumt!

Jodå..

Nog tar jag hand om Togge allt. Detta påskägg har han fått av mig idag. Fyllt med godis och 2 DVD-filmer. Se så glad han är, han lämnar inte sitt ägg en sekund!

Stackars Togge!

Han är sjuk det lilla livet. Han bara hostar och hostar men nu sover han så sött. Jag älskar min lilla gubbe jag.

Vi ses på Blåkulla!

Hej då systrar, nu drar jag. Jag har tyvärr blivit för tung för kvasten så jag får ta moppen i år. Esmeralda är inte riktigt kvalificerad för detta men hon har fått dispens. See ya´!!

Hossans dag!

Idag hade vi Hossans dag på jobbet och det var en mycket trevlig tillställning. Men kan ni tänka er, att trots det fanns tre priskategorier, så vann JAG inget PRIS!! Attans orättvist. Men vi fick god smörgåstårta som jag ju inte äter men jag åt räkor, rostbiff, salladsblad och en liten, liten tugga. Min favorit Eva sekreterarens strumpor vann såklart pris. Hon och hennes dotter hade knepat och knåpat ihop ett par riktiga påskstrumpor. Synd jag inte har nån bild att visa er. Ni får nöja er med en bild min lilla, host, fot med turkisk sock som är en gåva från min kära svärmor.

Helgslit och viktnedgång

Oj vad vi har slitit i helgen. Vi har rensat upp ordentligt i kolonin kan man säga. Och jag har ont överallt. Ett sånt projekt vi har gett oss in i! Men det är jättekul. Även Timpa har orkat hjälpa till lite men blev lite förskräckt över att det var så varmt. Och det går stadigt nedåt med vikten, 3,5 kg på två veckor. Är jag bäst eller vad? :)

Aprilskämt

Nej, jag orkar inte med att komma på något eget. HD:s aprilskämt var lika fånigt som alltid. Jag tycker egentligen att det är jättetråkigt med tidningarnas aprilskämt men kan ändå inte låta bli att söka efter dem. Mamma lyckades lura pappa ett antal gånger genom att bjuda honom på sojakaffe. Och pappa surplade i sig av den brunsvarta drycken, rynkade på näsan och undrade om det var nåt fel på kaffebrödet. Timpas aprilskämt förra året var att lägga en alvedon-brus i mitt rör med c-vitaminbrus. Det slutade med att jag trodde jag blivit förgiftad eftersom vitaminröret var alldeles nyinköpt. I år hoppas jag på att bli olurad.Så, gott folk, ta det lugnt nu och låt er inte luras för mycket.