Min bästa julklapp..det finaste jag har

Mitt barn. Mitt barn som varit så sjuk och missat så mycket i skolan men nu är frisk och går på heltid och trots allt han missat har följande betyg:

Bild G

Engelska VG

Hemkunskap G

Idrott G

Matte VG

Musik G

NO G

SO VG

Svenska VG

Han läser inget extra språk pga att han läst ifatt. Fy fan vad stolt jag är! Och inte en läxa gör han heller fast det är jag iofs inte så stolt över ha, ha.

Samba önskar mamma och pappa God Jul

Vackert idag

Semesterbilder

Trevlig strand men inget badväder

Togge vid den ruskiga atlanten

Jag pekar visst på något

Den obligatoriska parbilden. Tagen på favvisbaren Blue Rock.

Och såklart..Bougainvillea.

Togge och jag är med i Aftonbladet idag

Kolla in bildspelet på denna länk så finns vi där, linslusarna Andersen :)

Nej

Jag orkar faktiskt inte mer nu. Jag är inte gjord av sten. Förbannade människor som inte kan ta hand om sig. Man hinner inte hem från semestern förrän det är dags igen. Okej, ingen är död den här gången, men nästan. Just nu vill jag inte skriva vad det gäller. Den som undrar och inte bara är nyfiken får ringa. Jag mår faktiskt inte alls bra och är mycket ledsen.

Jordbävning i Skåne

Vi kom hem ungefär två i natt och det tog ett tag innan vi kom till ro men sen verkar vi ha sovit hårt.

Timpa kom in och berättade att det måste ha varit jordbävning. Han hade vaknat av att allt skakat och fönsterrutorna dallrat. Jag trodde genast att han blivit sjuk igen, av för mycket dataspelande kanske.

Han nämnde händelsen flera gånger innan han gick till skolan. Jag skrattade för mig själv. Tänkte dröm, långtradare, fågel på fönsterblecket.

Något senare slår jag på datorn och läser på förstasidan av aftonblaskan: Kraftigt skalv i Sydsverige..

Undrar vad jag får äta upp nu.
.
.

Lämnar

Fuerteventura idag, växlande molnighet, 21 grader, väldigt blåsigt.

Glad make vill ha Tagine

Sista dan

Och först nu visar vädergudarna en något bättre sida. Nåja vi har inte behövt jobba på en vecka iaf :)

Sankta Lucia

På er gott folk!

God jul?

Asgarv

För mycket tapas..

För mycket vin. En så trevlig kväll. Och än är den inte slut.

Kan man äta get?

Snart vet vi. Dags för tapas night!

Bättre väder :)

En dålig kvällsbild

Nu ska vi dricka sangria. Hurra!

Framme

Solen sken när vi kom men här uppe i norr är den borta. Förhoppningsvis tillfälligt. Men jag lovar, det är betydligt varmare än HBG :)

Nu är vi på väg

I städtagen

Som ni ser är jag en fullkomligt normal människa trots panikångest och elände.

Uppiggande läsning

Nu får det bli slut på alla negativa skriverier här på bloggen!!! Idag är jag glad och mår riktigt bra och trivs jättebra på mitt nya jobb. Så det så.

Panikångest

Min ständiga följeslagare genom livet sedan jag var 19 år heter panikångest. Det drabbade mig en dag när jag satte mig i soffan i min första lilla lya. Jag hade jobbat men var nu ledig över helgen och skulle koppla av med en tidning och en chokladbit.

Plötsligt började hjärtat slå i 180 och luften blev tunnare och tunnare för att tillsist försvinna ur rummet samtidigt som medvetandet sakta försvann. Jag var helt inställd på att dö men lyckades öppna fönstret och därefter ringa min pappa. Detta skedde nångång i februari-mars 1986. Sedan dess har jag försökt komma underfund med vad som egentligen händer i kroppen när det sympatiska nervsystemet plötsligt kopplas på helt utan anledning. Kroppen går i försvar på samma sätt som om jag stod ensam mot fyra muskedunder. Men det gjorde jag ju inte, jag satt i soffan och åt choklad. Men det enda som hänt i anslutning till mina utbrott av panikångest är att de föregåtts av en period av psykisk press. Stress, nervositet för något, obehagliga händelser av varierande slag. Men inget speciellt påtagligt.

1986 var panikångest inte speciellt vanligt och det tog ett tag innan jag fick "diagnosen". Nåja, det kvittade för jag trodde ändå inte på den då, jag var säker på att jag var döende. Va fan det kändes ju så!! Men mitt i alltihop sade jag upp mig från mitt jobb och började säsongsjobba på Liseberg istället. Perioden maj till september levde jag i en studentlya på Motgången, ja den hette faktiskt så och jobbade som kallskänka på Huvudrestaurangen.

Då och då var jag extra döende och jag minns speciellt en gång då jag höll på att dö väldigt mycket och kände att jag behövde läkarvård. Jag kände bara till Sahlgrenska och promenerade därför dit. Jag gick efter bilskyltarna. Nån strecka tog jag spårvagn, men största delen gick jag. Det tog väl ett par, tre timmar.

Sen stapplade jag in på akuten och sa att jag höll på att dö. De tog väl hand om mig och när de konstaterat att jag skulle överleva skickades jag till psykakuten. Där fick jag prata en stund och sen skickades jag hem med ett litet piller att sova på samt recept på medikamenter. Psykiatern visade mig till bussen och det visade sig att med buss kunde man åka hem till mig på ca 10 min.

Den ena medicinen jag fått utskriven provade jag en gång. Då sov jag till halv två en dag när jag skulle börjat jobba klockan åtta. Den tog jag aldrig mer. Den andra provade jag inte alls.

Sakta men säkert blev jag bättre istället. Det var aldrig snack om att jag skulle vara sjukskriven under den här tiden, nej jag bara acccepterade läget och sen var det bra med det, men strulig var jag ju och bodde mest hos mamma fast jag hade egen lägenhet.

Sedan blev jag nästan som vanligt igen till nästa stora utbrott. Då var jag 30 år. Emellan varven kunde jag väl ha någon liten känning men det var inte så farligt.

Den här gången mådde jag dåligt ganska länge och behövde hitta på något nytt i livet så jag sade upp min lägenhet för att komma ifrån området vi bodde i och där vi inte trivdes. Sen var jag bostadslös över ett år men började istället plugga till sjuksköterska och var ganska nöjd med tillvaron trots allt. Helst när vi äntligen fick ny lägenhet i området där vi ville bo. Och så träffade jag ju Togge.

Och sen blev jag 39 år innan det hände igen. Den här gången tog jag det mer på allvar men gemensamt för alla gånger är att jag absolut är säker på att jag håller på att dö. Så är det bara. Minnet är kort när det gäller obehagliga saker.

Den här gången lät jag mig faktiskt vara sjuk ett tag(ca 3 veckor) och blev insatt på bra medicin och fick tid till Kognitiv Beteende Terapi. Sen dess har jag mått riktigt bra. (Mycket tack vare att jag har en underbart klok man).Tills nu och nu ska jag ordna upp det här med en gång. Jag vet precis vad det är och hur jag ska göra. Fast obehaget är inte mindre för det. Det syns inte utanpå hur dåligt man mår inuti. Men den här gången har jag redskapen. Tji ska du få lilla panikångest!

Finaste begravningen ever

Jag har mått så dåligt över det här och så blev det så fint. Det var så underbart att träffa alla igen och det överglänste det jobbiga i situationen tack och lov. Jag skulle vilja ge prästen löneökning för hennes underbara jobb.

Vi träffades på gårdsplanen allihop i det gråmulna novembervädret. Och sedan gick vi in i den vackert pyntade kyrkan. Kistan omgiven av blommor och ljus och ett porträtt av Patrik fick mig att sätta gråten i halsen redan innan jag hann sätta mig ner. Så många minnen, så många tankar. Alla dessa jobbiga år som nu är över.

Begravningsgudstjänsten inleddes av Amazing Grace på orgel och sedan The power of love på spanska på cd. Sen var gråtandet igång på allvar. Patriks lilla mamma så överfull av sorg framför mig. Man ville bara ta henne i famn. Jag är ju mamma själv och ingen mamma borde få uppleva detta.

Gudstjänsten avslutades med bla annat Hallelujah på spanska innan vi lämnade kyrkan och fortsatte till farmor och farfar på smörgåstårta och kaffe. Vi fick skjuts av Norma, barnmorskan som förlöste mig en gång. Så trevligt att få träffa henne igen.

Timpa fick träffa sina kusiner och byta msn. Hans kusin Philip och hans flickvän väntar barn i maj. Sen fick jag och Timpa skjuts hem och tillbringade eftermidddagen med att prata och prata och prata om hans pappa. Jag har förhoppningsvis gråtit färdigt nu. Gud så jobbigt det har varit.

Vi har inte ett enda fotografi av Patrik men vi ska få är vi lovade. Tills dess tog jag ett fotografi med mobilen av samma som prydde kistan. Det blev inte så bra tyvärr men det är det enda jag har.

Nu ska vi gå vidare. Och Patrik ska vila i frid i tacksamt minne bevarad.

Jag borde vara jätteglad

Jag har nämligen fått nytt jobb. Men tyvärr mår jag inte alls bra just nu. Det blir säkert bättre efter begravningen när jag fått andas ut lite. Således blir det inget firande idag som planerat, ingen After Work. Men nu ska jag berätta om jobbet. Det är på medicinmottagningen och är på heltid måndag till fredag med lediga röda dagar. Precis som jag önskat i ett par års tid nu. Det passar helt enkelt bättre för mig att ha fasta tider och dessutom samma tider som min älskade man. Det ska bli så vansinnigt kul att göra något nytt!! Visserligen har jag känt mig vansinnigt trött på Helsingborgs Lasarett men jag får väl tänka om. Från och med måndag ska jag bara tänka positiva tankar om allting.

Snart, snart, snart..

..kommer vi att vara här.

Pissdåligt!

Ursäkta uttrycket men jag är lite uppretad. Vad är det med folk egentligen? Jag sökte ett jobb och blev kallad till intervju. Så långt var allt trevligt. Jag var på min intervju och det kändes bra och efteråt sa personen som hade hand om anställningen att jag skulle få besked inom två veckor, även om jag inte skulle få tjänsten alltså.

Sedan hörde jag ingenting och visst, jag kunde ha ringt och hört själv men först gav jag henne de två veckorna och sen en extra vecka och sen har det ju hänt så mycket så det blev inte av att jag ringde själv.

Då fick jag ett mail. Ett likadant mail som jag brukar få när jag sökt en tjänst och INTE fått komma på intervju. "Tack för visat intresse, tjänsten är nu tillsatt av annan sökande".

Tack för det. Jag vill kunna få en chans att fråga vad som gick snett, vad de sökte som jag inte hade..ställa frågor helt enkelt. Min personlighet är sådan att jag ringer inte upp NU, när hon via personalassistenten skickat ett avslag. Nu är jag förbannad. Nåja, en chef som bär sig åt på det viset vill jag ändå inte ha.

Idag känner jag mig som en död råtta

Jag är trött

Det är mycket som snurrar just nu i mitt huvud. Patriks dödsannons var idag. Begravning nästa fredag. Till råga på allt mår min lilla svägerska inte bra och är inlagd på sjukhus så jag är orolig för henne. Och så är jag orolig för mamma. Och så vet jag inte vad jag ska göra i framtiden. Ska jag plugga eller inte? Var vill jag jobba? Med vad vill jag jobba? Grubbel, grubbel.

Snö fi fan

Min moviestar

Goaste lilla Essi är kul att filma. Jag orkar inte lägga upp filmerna, jag länkar i stället.
Här hånglar Essi upp en köksstol och
här dödar hon en galge. Håll till godo.

Nej nu måste jag skriva något positivt

Jag vill bara berätta att min kära väninna Camilla har blivit mormor. Igår födde hennes dotter en pojke. Visserligen får det mig att känna mig lastgammal (vi är 41 år båda) men va fan..mormor, det är ju stort alltså :)

Året var 1991

Jag var 24 år gammal och hade sedan några år tillbaka ett ganska rörigt förhållande med J. Vi bodde ihop, flyttade ifrån varandra, gjorde slut, träffade andra..men vi var ju unga och omogna bägge två så det var väl ok, jag ser tillbaka på vårt förhållande som kul ändå. Det var ju mitt första.

Jag träffade Patrik den sommaren och plötsligt hade jag svårt att välja. Han var ju ganska strulig verkade det som men jag var förälskad. Jag höll på att avsluta mitt förhållande med J en gång för alla då men ångrade mig i sista stund. Sedan varken såg eller hörde jag av Patrik. Det var ju före mobiltelefonernas tid.

Året därpå tog det slut på riktigt med J. På Valborgsmässoafton var jag således singel och skulle fira. På den tiden firades Valborg ute på Råå och jag hade bestämt med ett gäng polare att hoppa på deras buss när de kom förbi mig. Men bussen var överfull och körde förbi hållplatsen. Jag bara såg mina kompisar och vi försökte signalera något om att ses någonstans när jag lyckades ta mig dit. Snopen stod jag kvar vid hållplatsen när jag plötsligt började spana in killen på andra sidan gatan. Han satt på hållplasen mot stan och verkade väldigt bekant..Jag var tvungen att kila över och kolla. Och visst, det var Patrik som just besökt sina förädrar och nu skulle han ner på stan. Det blev inget Valborgsfirande på Råå för min del. Jag följde med Patrik stället.

Under månaden som gick umgicks vi intensivt och visst, jag blev påmind om hans strulighet men jag var förälskad igen. Men sen började det gå överstyr. Han struntade i jobbet och festade med en polare i stället. Han försvann långa stunder. Han uteblev från sitt eget födelsedagsfirande hos mamma mm, mm. Jag var 25 år och tyckte att jag var grymt gammal. Jag hade jobbat sen jag var 18 år, jag hade levt i ett långt(tyckte jag) förhållande med J och nu var det dags att prova på nytt. Jag hade inte precis brytt mig om preventivmedel på sista tiden och i början av juni upptäckte jag att jag var gravid. Det var ju kul, tyckte jag, men inte Patrik. Vi sågs inte mycket nu och när vi sågs skrek han att jag skulle ta bort barnet.

Han och hans kompis hade börjat ta droger berättade han en dag, amfetamin. Kul. Jag försökte strunta i vilket, jag skulle nog klara mig på egen hand. Jag är inte precis känd för att tänka efter längre än näsan räcker, väldigt impulsiv är jag. Än idag gör jag helst som jag själv vill och tycker inte om att bli tillsagd fast jag har ju lärt mig att skärpå mig. Jag har ju fått lite livserfarenhet ändå, haha.

Tillsist träffade Patrik en tjej som "räddade" honom. Han flyttade hem till henne och kom ifrån allt strul. Och jag var okej med det, jag orkade inte med. Men han ringde mig mycket, så fort de bråkat, när han var full. Han dök upp mitt i natten och hans nya fick komma och hämta honom. De gifte sig i december och nu var även hon gravid. Så kan det gå.

Jag tyckte att Patrik och hans fru var jobbiga efter att jag fått barnet. De var två, jag var ensam. De ville leka familj, jag ville mitt barns bästa. Ändå motsatte han sig inte att jag fick ensam vårdnad. I augusti blev han pappa igen, till en flicka. Jag försökte vara snäll, försökte låta Timpa träffa sin pappa men det hände så ofta att han inte dök upp fast vi väntade hela dagen.

I november träffade jag en ny man. Då blev det bättre. Jag hade tillbringat timmar i telefon med Patrik om nätterna och försökt vara hjälpsam och lyssna på allt trassel han upplevde. Men K tyckte att det var slut med snällheten nu. Och när jag inte var snäll längre fanns ingen anledning att kontakta mig, inte ens för Timpas skull.

Han fortsatte sitt missbruk (alkohol). Vi hade kontakt i bland,jag träffade hans syskon och syskonbarn ibland och hans föräldrar i bland. Men det blev ingen kontinuitet i det hela och Timpa började kalla K för pappa.

Efter 1995 ungefär sågs vi i stort sett inte alls. Jag hörde senare att hans fru lämnat honom. När Timpa var ungefär 7 år dök han upp en sväng och lovade sitt barn guld och gröna skogar och så var vi på ett kallas där Timpa fick träffa sin halvsyster. Sedan blev det inte mer.

Jag har aldrig sagt ett ont ord om Patrik inför Timpa när han växte upp. Men när han blev större bestämde han sig för att hata sin far alldeles på egen hand.

För några år sedan började Patrik dyka upp igen. Han sålde hemlösas tidning utanför vår lokala livsmedelsbutik och det irriterade mig. Varför just där? Timpa tyckte inte att det var så kul. Han skämdes, var ju kommen i puberteten. Patrik tjatade om att träffas och ville inte förstå att det inte var av intresse för hans son. Han försökte ständigt sluta upp med sitt missbruk. Vad jag förstod var det Benzodiazepiner som var drogen just nu. Han försökte många gånger ta sitt liv på allehanda sätt. Det började han med när hans bäste vän dog av en överdos.

Jag skäms inte över att jag har barn med en missbrukare. Det gör inte mig till en sämre människa. Både Timpa och hans syster är två fina intelligenta ungdomar och det strul vi haft med Timothy har inte med hans pappa att göra.

Jag berättar det här för att jag behövde skriva av mig. Det hände ibland att jag önskade att Patrik var död istället för att han strulade omkring och dök upp när man minst anade det men det var ju inte på riktigt. Helst av allt hade jag önskat han verkligen lyckades ta itu med sina problem och kunde leva ett lyckligt "normalt" liv. Och att han och Timpa kanske, någon gång hade kunnat finna varandra. Nu blir det inte så.

Tar det aldrig slut?

I eftermiddags ringde det på dörren. Utanför stod en man som jag inte känner men känner till. Han är morbror till Timothys pappa. Jag förstod med en gång. Patrik är död. Han tog livet av sig i morse.

Timpa tar det bra, de kände ju aldrig varandra. Det är värre med mig, som vanligt. Men jag har Togge m fl, jag klarar mig bra men ändå..det är lite väl mycket elände just nu.

Jag träffade Patrik på bussen för bara några veckor sedan. Det känns bra. Jag vet hur dåligt han mått, jag vet hur många gånger han försökt tidigare. Jag vet att han har det bra nu. Ingen mår bra av att leva ett liv i missbruk. Patrik blev 43 år gammal. Sov gott Putte.

Livstecken

I går var det för en gångs skull en behaglig dag på jobbet. Jag vet inte när jag kände så sist. En bra avslutning på arbetsveckan således.

Jag börjar äntligen bli frisk också. Någon som haft öronkatarr? Jag har aldrig varit så trött och yr och vimsig som jag varit en månad nu. Hoppas det försvinner helt snart!!!

Förresten har jag glömt att berätta, jag har en kollega som haft pappa som lärare i skolan. Hon har berättat att när eleverna inte ville hålla tyst brukade han dra naglarna mot griffeltavlan. Än idag ryser hon när hon tänker på det. Kul tyckte jag :)

Nytt jobb?

Tänk att få en helt egen skuta att sköta..(klicka på bilden så syns det bättre)

Etikens dag

Recept på en lyckad ledig söndag

Först går du på 50-års fest och äter och dricker gott med massor av trevliga människor på lördagen. På söndagen äter du en riktigt god frukost tillsammans med din älskade make i skenet av tända ljus eftersom det är grymt höstmörkt ute. Sen lägger du dig i soffan, i din makes famn, och ser på Kalles Klätterträd på en gammal VHS. Bättre kan man inte ha det.

Höst

Hotellkonst

Begravning

Jag undrar om jag inbillar mig det eller om det verkligen är så..att det blir jobbigare och jobbigare att gå på begravning för varje gång? Idag var det jobbigt. Självklart var det omständigheterna kring dödsfallet som gjorde det extra jobbigt, men ändå. Jag känner mig helt färdig efteråt.

Det var fint idag. Lite långt men fint. Och prästen blev inte dagens favorit precis men, men. M hade fått en så fin kista, vit med handmålade blommor på sidan och ovanpå ett stort fång gula rosor.

Om man nu ska tro på andevärld och liv efter detta och sånt däringa, så var M inte närvarande vid sin begravning idag. Jag hoppas att hon var på ett mycket trevligare ställe. Kanske hos hästarna utanför, eller hos sin lilla katt.

Nu får vi gå vidare allihop. Vi kommer aldrig att glömma men det kommer att bli lättare att bära. Vi ses i minneslunden lilla M!

Lyssna

Här blev det fel

Gullvivor ska inte blomma i oktober!

Vinnare!

Det var inte lätt att utse vinnarna av min Disney-Aristocats -tävling men nu är det gjort och..

1:a pris går till Malin för hennes berättelse om katten Lisa

2:a pris ger jag till Katarina och hennes härliga katt Konst

3:e och sista vinnaren är Jenny och Majzan

Grattis till er alla tre!!!

En stjärna har slocknat

Jag är väldigt chockad just nu. En av mina kollegor har tagit sitt liv. Det var inte helt oväntat men jag hoppades och trodde att hon skulle orka kämpa på. Nu känner jag mig bara tom inombords. Varför? Varför gjorde du detta lilla, lilla vän? Du var så ung och hade så mycket framför dig. Jag orkar inte ens skriva mer. Jag har inga ord kvar. Hoppas du får ro nu i din själ.

Sov gott.

Sånt är livet

Igår var en bra dag fast det var stressigt på jobbet. Först var jag nervös för mamma skulle göra sin kranskärlsröntgen. Hon skulle vara där klockan åtta och jag hade inte tid att gå in och uppmuntra henne före.

Sen visade det sig att jag skulle ronda med den hjärtläkare mamma var hos förra veckan och hon gick in i journalen och tittade efter att allt hade gått bra, den visade inget onormalt och hon skulle få gå upp ur sängen klockan halv elva. Skönt.

När jag sedan skulle in på hjärtavdelningen för att hämta EKG apparaten mötte jag mamma som var på väg in till mig. När jag tagit mitt EKG hade jag tid att stanna och prata med henne en stund och vi bestämde att jag skulle köra henne hem med rullstol. Onödigt att ta taxi 250 meter.. Så det gjorde jag och det var kul. Hon hade inte åkt rullstol förr och definitivt inte med mig som chaufför.

Efter en timme gick jag tillbaka till lasarettet med rullstolen och då sprang Timpas gympalärare förbi mig. Han hälsade och jag ropade grattis till honom för han har precis blivit pappa för andra gången. Då stannade han och sa grattis till mig också. Jag undrade såklart varför och då sa han, för att du har en son som fungerar igen. Han kommer i tid, han är med på gympan, ja han fungerar helt enkelt väldigt bra i skolan. Åh så härligt att få höra det.

Det var väldigt skönt att få åka hem och äta min xtravaganza soppa och vila efter det.

Mammas hjärtoperation är planerad till 2009, det är lång kö och bara ett fåtal kärlkirurger i världen som utför sådana. Vilken tur att en av dem finns i Lund då..

Det brinner!

Observera

Eftersom jag vill ha tävlingen främst på sidan får ni skrolla ner under den för att läsa nya inlägg.

Tävla och vinn fina priser med Disney och mig

Vill Du vinna en butler för en dag? Vi ska tillsammans utse Sveriges Thomas O'Malley. Som Ni ser på bilden är Thomas en orange katt. Därför letar vi inte efter en katt som ser ut precis som honom utan mer en katt som liknar Thomas O'Malley till sättet - bra självförtroende, självständig och kanske lite småkaxig och varför inte helt enkelt bara gullig. Skicka in bilder på Din favoritkatt med en kort motivering till varför Du ska vinna butlern till ditt hem! Skicka ditt bidrag till:

AristocatsDVD@gmail.com

Ps. Butlern kommer i form av presentkort på mat, städ och tvätt. Lycka till! Ds.

Vill Du tävla mera? Klart att Du vill! Då ska Du vara med i min lilla tävling här på bloggen också.

Det enda Du behöver göra är att läsa nedanstående rader och berätta Din historia i kommentarsfältet:

Har Din katt någon speciell egenhet? Något som gör just Din katt till den den är. Kanske äter den bara ett speciellt kattmatsmärke, eller sover i farfars gamla byxor. Berätta kort om Din katts lilla egenhet i kommentarerna nedan så kan du vinna:

1:e Pris – 1st Aristocats-fleecepläd samt 1st DVD film ”Aristocats” (Värde ca SEK 350).

2-3:e- Pris – 1st DVD film ”Aristocats” (Värde ca SEK 200)

Glöm inte att spara ner sidan och titta in då och då för att se om du vunnit! Jag vill ju gärna veta vart jag ska skicka priset.

Sista tävlingsdag är 30 september 2008

Lycka till önskar Anna-Eva och Esmeralda!

Lata mammans matblogg

Alla priser kommer från Walt Disney

Tonåringsfasoner

Att vara tonårsmamma innebär att man får vara glad åt det minsta lilla man duger till för stunden. Att få beröm för maten är stort, att något man har på sig är snyggt, att man får det stora uppdraget att raka skallen på sin son..

Och utan att han hade en aning om det böljade mina moderskänslor i takt med lockarna som föll. Fortfarande lika mjuka. Jesus jag hade nästan lust att samla håret i en burk bara för att få känna på det ibland.

Fast nu när den värsta tonårstiden är över för oss är jag glad över att han börjar bli stor. Han funkar så bra plötsligt och han kan så mycket som jag inte hade en aning om. Det är lite av en helt ny bekantskap faktiskt. En bekantskap som jag ser fram emot att lära känna riktigt bra.


Fast det här vittnar ju om att det är en tonåring jag talar om. Miljoner joltcola på en helg tillsammans med polarna. Och kvar på tallriken ligger en stackars oäten tomat..

Älskade ungen min - special till Pia

Här är MIN lilla T, ungefär på pricken lika gammal som din, fatta att jag saknar :)

Här är min stora T

Och jag vill faktiskt inte byta ut honom för allt smör i Småland, så det så. Men man kan få längta tillbaka till småbarnsåren ibland. Känslan av att sniffa i en sidenmjuk babynacke, alla påhitt, alla framsteg, livsglädjen hos den lilla.. Suckelisuck.

Gryning

Man får passa på att njuta av gryningen i alla fall, när man inte kan sova..

Är det detta alla väntar på?

Ja, jag har sagt upp mig. Varför har Anna-Eva sagt upp sig? Varför säger någon upp sig som egentligen trivs ganska bra, helst med sina kollegor? Ni är superunderbara hela högen. Men jag gör sånt här konstigt. När jag tycker att jag behöver utvecklas. Jag vet inte vad jag vill göra eller vad jag tänker göra. Jag har inget nytt jobb på gång. Jag vill bara känna mig fri att hoppa på tåget när det kommer, om det kommer och det brukar det ju göra förr eller senare. Framtiden är min och faktiskt så är den din också. Man ska följa sitt hjärta när man har möjlighet och det har jag just nu. Önska mig lycka till i stället. Jag kommer att sakna er när tiden är inne, var så säkra :)

Men vad är detta för slarv ???

Över 30 läsare dagligen och bara syrran som kommenterar. Säg nåt för böveln, jag avslöjar ju allt i mitt liv för er..nästan :)

Svampskörd

Här läser man ju både här och där om hur mycket svamp folk hittar överallt och avundsjuk blir jag. Liksaså blir min mamma. Men nu har vi hittat svamp! Den som kan gissa var vinner ett hedersomnämnande :)

Ingen solskenshistoria precis

Nu har jag jobbat två nätter igen och trots att jag gillar det, för det gör jag, så får jag jetlag igen och blir sur som en citron. Jag fattar inte varför. Jag har det bra på natten, det finns att göra hela tiden, kollegorna på både min avdelning och 47:an är trevliga, jag är inte så speciellt trött mer än då och då, patienterna har inte varit av det värsta slaget ens.

När jag kommer hem sover jag gott förutom första natten då jag somnade försent och vaknade för tidigt men det var en tillfällighet. Men jag blir arg och irriterad som ett bi hemma. Jag blir helt enkelt totalt ur form och det stör mig så pass att jag blir ännu mer ur form. Till och med katten håller sig undan då.

Nu har jag bara två nätter kvar och på ett sätt känns det trist för det har varit kul men som sagt, natt funkar visst inte för mig. Det är tråkigt för natten är på något sätt magisk på sjukhus. Jag har fått en helt annan sorts kontakt med patienterna, jag slipper ruschen på dagen med alla läkare, sjukgymnaster och annat löst folk som springer omkring i korridorerna. Det är så härligt tyst på natten och trots att de flesta patienterna sover åtminstone till och från känner man deras närvaro. Det känns varmt och tryggt. På något sätt känner jag mig mer behövd på natten och det får mig att trivas.

Nehej nu ska jag kanske få något vettigt gjort här hemma också. Fast just nu har jag ingen lust alls. Gnäll och gnäll, det är visst allt jag har att komma med.

Min plats i historien

SVT har en satsning i år där man kan skriva ner sin historia. Den behöver inte vara självupplevd utan det kan vara en skröna eller vad som helst bara det anknyter till en speciell plats i Sverige.

Min mammas barndomskamrat Lisbeth har skrivit flera stycken. Bland annat om sin barndom ihop med mamma på Rågåkra och även om sin mamma Ester som blev 106 år. Egentligen är det Ester själv som skrivit historien men Lisbeth låter oss få ta del av den.

Det är en jättekul satsning tycker jag. Några utvalda bidrag kommer att bli tv-program senare. Jag blev inspirerad och skrev en liten berättelse, jag också, om Rågåkra. Jag tillbringade ju nästan alla somrar där som barn. Trevlig läsning på er där ute!

Världens mest bortskämda katt

Våran Esmeralda måste vara den mest bortskämda katten i världen. Trots att hon är innekatt tycks hon aldrig ha tråkigt. Hon får så mycket gos av sina två hussar och sin matte så att hon ibland måste gömma sig. Det är inte så att hon är bortskämd med mat, hon äter ju ingenting mer än torrfoder och det är hennes eget val. Visserligen äter hon exklusivt torrfoder, Science Plan, men det är ju för att hon har känslig mage. Vi älskar våran lilla pussesnuttalisafisa så mycket, så mycket. Egentligen borde hon få en egen blogg för jag har hundratals bilder på det lilla livet. Är jag tokig eller vad?

Bröllopsfest

Nu fick vi äntligen fira brudparet Hubbe och Pernilla som gifte sig 080808. Trots att regnet öste ner hela dagen, hade vi hur kul som helst. Vi åt grillbuffé och sagolik tårta, dansade och umgicks. Mickes pappa Göte som var äldst på festen charmade alla damer och fick flest danser. Tvåa kom hans fru Astrid. Togge gjorde allting i tretal och jag, ja jag hade bara kul.

Brudparet skär tårta tillsammans som sig bör. Visst är de vackra?

Äkta paret Corsing öppnar paket

Brudvals

Tord, Christina, Sten, Pernilla och ett glas

Här är den fina bilden som jag lovade, Ylva :)

Astrid är lite trött efter all dans, Göte blir förskräckt när det blixtrar och Line är lika vacker som alltid

Oj då

Det blev plötsligt så tomt på porslin i köksskåpen. Men nu har Timpa äntligen kommit sig för att städa på sitt rum :)