Solkatt

Ordlös Onsdag

Jag är hemma igen!

Jag har inte dränkt mig, hängt mig eller kastat mig ut från Backafall. Däremot har jag frusit, cyklat och skrivit. Och funderat. Och varit mörkrädd. Det var ju bara jag som bodde där mitt i vintern.

Människans bäste vän

Ordlös Onsdag

Tackar som frågar!

Ungefär 30 personer läser min blogg varje dag, jag har ingen aning om vilka ni är. Jo, några stycken då, syrran, brorsan, Hulda, Lasse, Eva, svärmor, några kollegor men de når inte upp i det antalet. Virriga Anni är en signatur som kommenterar ibland. Jag vet inte vem hon är men vi har flera gemensamma nämnare och det härligt att veta att det finns någon som tänker på oss och läser min blogg bara av ren medmänsklighet. Tack!

Nu undrar Anni hur det går för oss.

För första gången på länge kan jag då svara att det går bra. Kära sonen kämpar på. Han läser visserligen bara kärnämnen och inte riktigt på full tid men han får något gjort. I fredags kom en mattebok med hem. Fjorton tal skulle han räkna tills på måndag, och det blev gjort, samt att matteboken tog sig hela vägen tillbaka till skolan igen. Det är ett stooooort framsteg.

Och vi mår bra. Jag har väl krisat lite men just nu känns det rätt ok ändå. Kanske på grund av vissa beslut jag tagit. Jag tänker inte skriva om dem nu. Det är för tidigt, men det kommer.

Men jag försöker tänka positiva tankar och inte halka in i negativa spiraler hela tiden som jag har en tendens att göra. Som när jag fick mitt jul-schema. Min innersta önskan var att få vara ledig med familjen över jul. Förra julen var inte kul. Då mådde både jag och Timpa skit och mamma hade haft ett jobbigt år med sin giftstruma. Och i år har det ju varit ett helvetesår. I år önskar jag mig en bra jul.

Redan i augusti skickade vi ut inbjudningar till de Andersenska familjemedlemmarna. Vi har varit hos dem, Arvidssons har vi redan haft stor fest för så nu var det Togges familjs tur. Jag ville bjuda stort eftersom jag visste att nästa jul är min jobb-jul. Då tänker jag inte planera någonting utan jobba och fira lite enkelt på kvällen när jag kommer hem. Det är ok. Men jag visste att vi hade svårt att täcka julen på jobbet det här året. Vi fattas folk. Och eftersom det är jul och nyår som är besvärligt så tänkte jag att nyår kan jag gärna jobba. Jag har inte tyckt att det är kul att fira nyår sedan pappa dog på Nyårsafton 1992. Och så lade jag mig på annandag jul också och hoppades att det skulle räcka. Men jag tänkte fel. Jag fick för mig att helgen före nyår var nyår på något sätt så istället för att vara ledig på jul och jobba nyår så blir det jobb på julafton och ledigt i nyår.

Jag blev riktigt löjligt besviken över det, skrek och gormade och nästan grät över det i flera dagar. Vi har så himla lite tid ledigt tillsammans i familjen och nu blir det jobb två av tre juldagar. Det hade väl varit okej om vi skulle varit bortbjudna som tidigare år men nu ska vi ju ha bjudning och det är jag som är kocken i familjen. Nåja, efter ett par dagar bestämde jag mig för att det ju inte går att göra något åt och jag mår bara ännu sämre av att älta det i evighet. Vi blir ju lediga tillsammans i nyår i stället även om vi inte firar. Så nu är jag glad igen, nåja, alla fall någorlunda glad :)

Upphängd

Ordlös Onsdag

Mitt påklistrade leende

För ungefär en vecka sedan började det plötsligt bli så mörkt runt omkring mig. Jag tände alla lampor, jag drog upp persiennen, jag putsade glasögonen men nej, det mörka ville inte ge vika. Det var som mörka skuggor i hörnen som plötsligt steg fram och ibland kändes det som om någon satt på mina axlar och böjde sig fram över mig så jag blev omsluten av mörker. Det var ganska obehagligt så det var bäst at stanna i sängen för där, under täcket, kunde inte mörkret nå mig. Men jag kunde höra de mörka skuggorna tassa omkring runt sängen och vänta på att jag skulle öppna ögonen.

Det gick några dagar och då började jag bli förbannad. Vad skulle de där att göra? Ge fan i mig! Jag bestämde mig för att de måste bort. Och nu har jag gett dem några rejäla omgångar så kanske, kanske börjar de dra sig tillbaka till sina mörka hörn igen.

I lördags syntes de inte till i alla fall. Hela dagen var jag glad och full av energi men på kvällen började min näsa att droppa. Och på söndagsmorgonen var jag däckad, av förkylning. Togge fick åka iväg och fira far utan mig. Själv sov jag till klockan halv fyra. Det var ju själva fan också. Men jag skulle minsann inte låta mig nedslås igen av nån jävla dum bacill den här gången.

Måndagen blev en säng- och soffliggande dag. Jag försökte pigga upp mig själv genom att se en rolig film ur hemmets filmhylla. Valet föll på Sällskapsresan men den gjorde mig mest irriterad. Gud så korkat de beter sig allihop. Det enda jag skrattade åt var när Stig-Helmer trasslar in sig med Kim Anderzons chefs fru i dörren till flygplatsen och plötsligt går i väg med hennes pudel istället för sin resväska. Det var hemskt kul en lång stund, sen var det bara tråk.

På kvällen kände jag mig lite piggare och kunde inte somna. Togge slumrade i min famn men jag låg och stirrade ut i mörkret och funderade. Jag kom på att man kan lura hjärnan att producera endorfiner genom att le. Så jag låg där i mörkeret och log och log ett påklistrat leende. Och jag bestämde att i morgon (d v s idag) ska jag:

1. Bli frisk

2. Fortsätta le

3. Se Livet är underbart

4. Ja, och så lovade jag mamma att skölja hennes öra som hon tror att hon har en vaxpropp i. Hon mutade mig med kakor!

5. Gratta Micke och Christina på respektive födelsedag. GRATTIS! GRATTIS!

6. Gå en promenad

Det får räcka, fortsättning följer.

Idag när jag vaknade var hela världen vit

Men tro nu för all del inte att det var första snön som kommit till Helsingborg. Nä, det var hagel med hagelkorn stora som ärtor. Dessutom åskade det. Knas, knas.

Fed up!

Ordlös Onsdag

Femhundra

I tisdags var jag med om en märklig upplevelse. Jag hade nämligen fått plats till två personer på Lunds Stadsteater som provpublik åt Johan Wester och Anders Janssons nya produktion kallad 500. Jag hade inte kollat upp innan vad det rörde sig om men jag visste att det inte var något Hipp-Hipp liknade utan att de skulle vara sig själva.

Jag tog med mig min kollega Maria och hon körde oss ner i bil. Där blev det först väldigt konstigt eftersom jag bara hittar till fots i Lund men av en slump kom vi plötsligt fram till parkeringen på Mårtenstorget som ligger ett stenkast från teatern. Ren bonntur alltså.

Sen fick vi stå i en knökfull foajé i över en halvtimme och tappade humöret, åtminstone jag. Tillsist bänkade vi oss med varsitt märkligt kort i handen. Jag var plötsligt Richard Wagner och Maria Lenin. Och sen fick vi vara med om en märklig föreställning där egentligen föreställningens teknin testades mest. Det var i vilket fall kul att se grabbarna live.

Vi fick bland annat vara med om att sjunga Här kommer lilla...och så namnet på en historisk person som visades på storbild..hå hå ja ja. Det gick ganska bra tills sista bilden då ingen i publiken kände igen Euklides, geometrins fader. Jag trodde det var Moses. Dessutom fick vi se Julevangeliet som dockteater i en totalt orepeterad version utan manus med Carolina Klüft som Maria och Per-Albin Hansson som Josef. Som speaker såg vi Siegmund Freud.

Själva föreställningen funkade inte alls och tekniken endast sådär. Bakom oss satt ett gäng tjejer som var yttert kritiska till förseningen i början. Sen gapflabbade de åt allting i 45 minuter. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det vi fick se men klart man blir nyfiken på slutresultatet då premiären är den 9 november redan. Kul? Delvis. Annorlunda? JAAA!

Men jag säger som Maria: Det var i alla fall kul att komma ut lite.