Kraschlandning

I går landade jag och flera månaders nervositet och spänning lossnade. Jag grät floder och trodde jag skulle kvävas. Det är så konstigt, visst visste jag att det skulle komma någon form av reaktion men när den väl kom var jag fullständigt oförberedd. Vi hade haft en trevlig kväll hos svärmor och Micke. Togge som är lite förkyld, gick och lade sig men jag ville vara uppe en stund till. Jag läste lite och sen zappade jag lite framför TV:n och fastnade framför Sugarland Express som just körde i gång. Jag hann väl se på filmen 10 min när det bara sa pang. Jag grät och grät, Togge vaknade. Jag rusade in på Timpas rum och grät ännu mer. Katten följde ängsligt efter mig hela tiden. Sen rann all kraft ur mig och jag orkade knappt krypa i säng. Det var ruskigt obehagligt. Jag snarade svimmade än somnade men sov hela natten om än oroligt. Katten låg hos mig och vakade. Idag mår jag ganska bra igen och har haft en kul dag på Bakken med Togge.

Och förresten, tack alla kända och okända för ert stöd! Det betyder massor!

Sömnlös

Jag tycks helt ha tappat förmågan att känna trötthet. Det är märkligt. I flera månader nu har jag bara varit trött, trött, trött ständigt trött och nu kan jag inte sova. I går var jag uppe 20 jobbiga timmar i sträck men var inte det minsta trött när jag lade mig. Idag sov jag visserligen till halv elva med vissa avbrott men nu halv ett på natten är jag klarvaken. Och då har ändå jag och syrran träffats, haft mysigt och konsumerat en del alkohol. Och mat såklart. Normalt brukar jag vilja lägga mig redan klockan nio. Ja, jag vet, det är en mesig tråktid för en vuxen människa att lägga sig på men jag tycker om att gå upp tidigt. Så var det dock inte förr. Då var klockan tio en helg rena ottan. Nu baxnar jag när jag sover så länge och misstänker allvarlig sjukdom. Min man är dock inte lika förtjust över mitt nattugglande trots att jag är tyst som en mus och katten ligger här i fåtöljen bredvid mig och sover snällt hon också. Det är egentligen konstigt tyst här hemma. Ingen unge som tillsammans uppe med kompis, spelar musik, visserligen svagt, men ändå halva natten. Ingen stol som knarrar på hans rum. Ingen, mer än min man som går på toa. Det är väl det...det är för tyst helt enkelt. Och inte har jag nån lust att sova heller upptäckte jag nu fast jag lovat min stackars make att strax komma. Han råkar ha svårt att sova när inte jag finns på plats. Hmm, klockan ett lovar jag att lägga mig, då blir det lagom att stiga upp klockan åtta och bege sig till kolonin och jobba. Godnatt, godnatt.

Om min son

Jag är en bloggare. Blogging är ett uttryckssätt som attraherar mig. Jag gillar att läsa andras bloggar också. Jag kan dela andras glädje över nya bebisar, giftermål eller andra glada händelser i människors liv. Men jag kan även dela andra människors sorg och gråta en skvätt över deras livsöden.

Idag är jag ledsen. Jag har en underbar son på 14 år som just nu mår mycket dåligt. Det som började med pubertetskris och depression med självmordstankar utvecklades till en följetong av besök hos BUP, akuta inläggningar på BUP, utredningar och mediciner i parti och minut.

Tillsist, bara för en vecka sedan, gick det så långt att de tvingades tvångsinlägga honom på Malmös värsta vuxenpsykavdelning och till och med lägga honom i bälte under en kort tid.

Under tiden har jag haft massor av stöd från släkt och vänner men även från sjukvården i form av kuratorskontakt och hjälp från socialen. En plats på ett utredningshem var en nödvändighet.

Om vi har tur har läkarna funnit rätt diagnos. De misstänker manodepressivitet i en form som kallas mixed-state. Alltså kan hans humör pendla från största glädje till djupaste sorg inom loppet av några timmar. När ångesten kommer blir han mycket aggressiv och har faktiskt vänt upp och ner på hela vårt hem vid ett tillfälle.

Idag har jag varit och lämnat honom på utredningshemmet efter en helg hemma som var den lugnaste på länge. Men det gör ont att lämna honom. Ont så ända in i helvete! Mitt bloggande är en livlina, min matblogg är nästan min enda glädje. Kanske är sjukdomen ärftlig, jag vet inte, men jag lider i alla fall inte av samma problem. Vi undersöker saken just nu. Men livet går vidare. Det är snart dags för mig att börja jobba igen. Jag ville bara berätta. Och kommentera gärna, det värmer. Tack för ordet.

Tröstesång

Conversation piece

I took this walk to ease my mind
To find out what's gnawing at me
Wouldn't think to look at me,that I've spent a lot of time in education
It all seems so long ago
I'm a thinker, not a talker
I've no-one to talk to, anyway
I can't see the road for the rain in my eyes

I live above the grocers store, owned by an Austrian
He often calls me down to eat
And he jokes about his broken English, tries to be a friend to me
But for all my years of reading conversation, I stand without a word to say
I can't see the bridge for the rain in my eyes

And the world is full of life
Full of folk who don't know me
And they walk in twos or threes or more
While the light that shines above the grocer's store
Investigates my face so rudely
And my essays lying scattered on the floor
Fulfill their needs just by being there

And my hands shake, my head hurts, my voice sticks inside my throat
I'm invisible and dumb, And no-one will recall me
And I can't see the water through the tears in my eyes

David Bowie

Min prins

Min älskade son, mitt allt, går just nu igenom ett helvete på jorden som jag önskar att ingen människa någonsin fick gå igenom. Av förklarliga skäl mår jag skit.

This song is for you Timpa. No more black parade. Jag älskar dig.

Mamma

Kortet är taget sommaren 1994 som var en fantastisk sommar.

Attan också!

Jag fjällar redan på näsan.

Välkommen i klubben Eva!

Jag har grubblat hela året på hur det har gått till men vi har faktiskt blivit 40 år! Med facit i hand kan man ju konstatera att det ju inte var så farligt. Det är betydligt trevligare att vara 40 bast än 15. Jag saknar dig kära vän. I min dagbok läser jag att på din födelsedag 1983 kom du hem till mig. Där fyllde vi varsin coca-cola burk med Smirnoff och åkte in till stan och blev fulla. Av någon anledning åkte vi sen hem till dig och gjorde bort oss. På morgonen dagen efter for din mamma in på ditt rum, drog upp rullgardinen med en smäll och skällde ut oss efter noter. Skäms!

Massa grattis på födelsedagen Eva. Och kom ihåg, ta det lugnt med spriten :)

Gapskratt!

Och ändå är jag gravallvarlig..

Mantra

Jag upptäckte just att jag går omkring och upprepar "gör jag rätt eller gör jag fel" som ett mantra inuti mitt huvud. Det håller på att göra mig tokig. Därför ställer jag nu frågan till er kära läsare:

GÖR JAG RÄTT ELLER GÖR JAG FEL?

Förövrigt är jag spiknykter.

Alla dessa katter (damen på bilden är Mucchi)

Den första var Sara. Lilla svarta Sara var en sjuk kattunge som min syster tog hem. Kattungen överlevde inte. Jag var nog fyra år och jag och pappa åkte ut i skogen för att begrava henne. Det där med döden kändes väl lite olustigt för mig för plötsligt utbrast jag ” vi kan väl ta hem henne igen och äta upp henne med ketchup och senap”. Det gjorde vi inte.

Nästa katt kom också hem via min systers omsorg. Edelweiss Cleopatra. Kort kallad Cleo. Det var en tuff dam från Gotland, spräcklig till färgen. Hon var en klok katta, stannade alltid upp och såg sig om innan hon gick över stora vägen. Ibland följde hon med till affären, Harry Anderssons, och satt under trappen tills vi gick hem igen. Hon födde många barn. När vi flyttade ut på landet med gröna vågen hände det en gång att hon födde sina barn i skogen. Bara jag och syrran var hemma, på väg till skolan båda två, när katten kom farande, orolig och jamande. Hon visade vägen till barnen där åtminstone ett av dem fått navelsträngen runt halsen och höll på att kvävas. Vår granne visste på råd och trampade ihjäl kattungen på skogsvägen iklädd finbyxor och putsade skor. En annan gång kom katten hem med en tass stor som en tigers. Ormbett förmodligen. Hon tillfriskande efter några dagar. När vi flyttade till Portugal flyttade Cleo till Gotland där hon levde sina dagar och fortsatte föda barn. Ättlingar till henne springer förmodligen ännu kvar på ön.

Sen kom Mucchi (uttalas Mushi). Ännu en dam och ännu en gång min systers. Året var 1979 och vi var tillbaka i Sverige igen, i Helsingborg. Namnet fick hon av medlemmarna i en orkester som hyrde rum hos oss den sommaren. Tony Peró. Hon var en buskatta som barn, älskade att bitas i tårna när man ville sova. Sen blev hon bara stor och trygg och go. Hon var tigerrandig med vitt bröst och vita tassar och en liten, liten vit fläck vid nosen. Jag älskade henne. Hon var en viktig del av min tonårstid. Mycket fick hon höra, många tårar gräts vid hennes päls. Jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Mamma ville att katten skulle flytta med, det ville inte katten. En dag hoppade hon ner från balkongen, från fjärde våningen. Hon klarade sig utan en skråma. Sen fick hon bo hos mamma igen. Med åren blev hon lite ängslig och ville inte gärna gå ut. Hon började kissa och bajsa i blomkrukor, åt inte ordentligt. Då fick hon somna in hos veterinären. Jag sörjde henne mer än jag trott. Ännu härom året drömde jag att hon kom tillbaka. Det var en underbar katt.

Men bara några år senare blev jag med katt igen, lilla Busen, minst i kullen och alldeles kolsvart. En herre den är gången. Det var jag och min sambo som fick honom av hans mamma. Busen var alldeles för liten egentligen för att bli skild från sin mor. Han var så söt. Brukade ligga på Jimmys axel. Vi bodde i Vallåkra då, mitt ute på landet. Busen blev större och började gå ut men fick stryk hela tiden. I såren fick han infektioner, stora varbölder under huden och blev jättesjuk. Då fick han antibiotika. Precis när han vuxit till sig och tillfrisknat försvann han. Efter några dagar dök han upp, lerig och tilltufsad och kunde inte gå. Han hade svåra smärtor. Vi förstod att han blivit påkörd. Han hade släpat sig hem i gruset. Våra hjärtan blödde, skulle han överleva det här? Han överlevde men hade ständigt smärtor i flanken vilket märktes när han sträckte på sig och man fick inte lov att klappa där. Annars var han pigg och busig som attan. Jimmy och jag separerade och katten skulle nu bo hos mig i stan. Men någon innekatt ville inte Busen vara. Mitt i stan rymde han ut genom ett slarvigt stängt fönster. Jag trodde han var borta för alltid men så dök det upp en annons i tidningen. Kunde det vara Busen? Ja det var det. Katten var tillbaka igen och jag var gravid. Året efter födde jag Timothy och på sommaren bestämde vi att Busen skulle få flytta till min syster i Sala. Efter en besvärlig bilresa upp blev Busen genast hemmastadd och sprang till skogs. Sedan var han en lycklig katt hos henne i flera år tills syrran flyttade in till stan. Då fick han ett nytt hem. Där dog han sedan 13 år gammal.

Och nu har vi Esmeralda, döpt efter ett lik i en Beckfilm och även hon minst i kullen. Vi hämtade henne i december 2006 , en bit utanför Eslöv. Och hon är allt en sort för sig lilla Essi, innekatt ut i klospetsarna. Vårt hem är hennes revir och vi andra bor här på nåder. Essi älskar torrfoder och Pussis kattmat i patéform. Hennes favoritsysselsättning är att leka med ett gummiband, egentligen mitt hårband. Det skjuter vi iväg och Essi apporterar. Hon är så cool. I övrigt tycker hon om att tala, gärna med fåglar, flugor eller solkatter. Ännu en katt att älska.

Roy Andersson

Jag har kommit på det nu, Roy Andersson bor i mitt huvud. Det låter kanske konstigt men så är det. I mitt huvud utspelar sig En kärlekshistoria, Giliap och Sånger från andra våningen samtidigt, ständigt och däremellan en massa reklamfilm. Snart har Du levande premiär också, det ska bli skönt.

Roy Anderssons debutfilm är svår att inte tycka om, den är tidlös, fungerar lika bra idag som 1970. Redan då kunde man ana mästarens unika filmspråk, jag kan inte förklara det, det är som en stor tystnad som ett stort hav av osagda ord och ändå finns det en dialog. Detta blir alltför tydligt i Giliap men den är ändå så skön. Roy Andersson vågar, han går emot strömmen och gör inte den film som publiken och kritikerna vill se utan den film som han vill göra. Jag älskar inte den filmen men ändå finns det ett Hotel Busarewski i mitt huvud.

Sen flyttade Sånger från andra våningen in. Höll jag på att bli tokig eller höll hela världen på att gå under? Eller har jag skrivit bloggar så jag har blivit rent snurrig? Nåja, man gör så gott man kan.

Och nu kommer Du levande, en film om storslagenheten i att existera. Smaka på det. Jag vågar påstå, att klarar du inte av att se Roy Anderssons filmer, så klarar du inte av att se in i dig själv heller. Backa filmen. Hälsa Göring.