Idag mår jag av olika anledningar inte så bra så det är lite terapi för mig att skriva om Samras och min underbara resa till Stockholm-Kista.
Att checka in automatiskt gick ju bra. Värre var det att fästa tejplappen på bagaget, det krävde ju nästan att man var ingenjör i tejpbranchen och bakom oss stod alla affärsresenärer med stenansikten och såg trötta ut. Nåja, sånt struntar ju två glada sjuksköterskor på äventyr fullständigt i.
Väl ombord på flyget var det trångt. Jag satt vid fönstret och Samra i mitten. Bredvid sig hade hon en lång artig man som arbetade på Anticimex. Samra och jag började, som sig bör, med att läsa och tolka säkerhetsföreskrifterna. Dock gjorde vi det på vårt eget sätt och skrattade hejdlöst åt detta. Anticimex började titta lite konstigt på oss.
Vi fick frukost på flyget, bröd och ost och ägg och yoghurt och så kaffe eller te. Jag ville ha te. Den manliga flygvärdinnan gick först runt med kaffet och sen hörde jag honom börja servera te någonstans bakom oss. Jag sneglade bakåt för att se var han höll hus så jag inte skulle missa att hålla fram muggen, jag satt ju längst in. Han som serverade pratade engelska och sa hela tiden tea, tea. När jag ännu en gång vände mig bakåt sa Samra irriterat: Vad är det, han ropar väl inte på dig heller! Hon tyckte nämligen att han gick runt och ropade Team! Team! Så kan det gå när man har lock för öronen. Ännu mer garv, men jag fick mitt te.
Som alla vet är det ett annorlunda tryck i en flygkabin. Detta medfor att det sa poff, skvätt när jag öppnade min yoghurt. Detta tyckte min kollega var mycket skoj tills hon gjorde samma sak själv. I trängseln lyckades hon även med att få ägg i näsan medan jag nöjde mig med ägg i knät. Anticimex satt nu tryckt mot armstödet närmast gången, så långt från oss som möjligt och såg ytterst förskräckt ut. Jag förstår inte alls varför.
Vi kom i alla fall fram till Kista och Baxter utan några missöden. Maten på resan var helt underbar men det är ett annat kapitel, se min matblogg.
På lunchen fick i alla fall jag och Samra sällskap vid bordet av en av Baxters föreläsare och en tjej från Jönköping. Av någon anledning, kanske av hunger och jetlag, började jag och Samra prata helt hejdlöst och beskrev ingående en av avdelningens mer kända PD-patienter och diverse problem vi haft med denna. Som om detta skulle intressera någon annan. De andra satt alldeles tysta och bara hummade. Samra avslutade dessutom med att berätta att patienten troligen fått en kemisk peritonit på grund av en av Baxters produkter. Det verkade inte populärt. Men vad sjutton, vi kopplade ju inte förrän efteråt att hon arbetade där, vi trodde hon var gäst på företaget som vi. Sedan skrattade vi oss igenom lunchrasten så att jag fick astma och andnöd. Nästa dag fick vi sitta ensamma vid vårt bord.
Hotellet var ett ganska ordinärt hotell men sängarna var sköna. Mitt i natten vaknade jag dock av min kollegas högljudda snarkningar. Hon hade varnat mig, så jag beredd på det. Jag tänkte att om jag satte på min bärbara CD och lyssnade på min avslappnings CD så skulle jag nog kunna somna om. Det gick bra men precis när jag skulle till att somna tog batterierna slut. Suck.
Nästa dag var Samra och jag mindre uppskruvade och lyckades faktiskt bete oss riktigt normalt hela dagen.
Sammanfattningsvis har vi dock haft en helt underbar resa, vi har lärt oss massor, fått massor av nya idéer som är användbara i vårt arbete som PD ansvariga på avdelningen och dessutom säkert gått upp två kilo i vikt. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar