För ungefär en vecka sedan började det plötsligt bli så mörkt runt omkring mig. Jag tände alla lampor, jag drog upp persiennen, jag putsade glasögonen men nej, det mörka ville inte ge vika. Det var som mörka skuggor i hörnen som plötsligt steg fram och ibland kändes det som om någon satt på mina axlar och böjde sig fram över mig så jag blev omsluten av mörker. Det var ganska obehagligt så det var bäst at stanna i sängen för där, under täcket, kunde inte mörkret nå mig. Men jag kunde höra de mörka skuggorna tassa omkring runt sängen och vänta på att jag skulle öppna ögonen.
Det gick några dagar och då började jag bli förbannad. Vad skulle de där att göra? Ge fan i mig! Jag bestämde mig för att de måste bort. Och nu har jag gett dem några rejäla omgångar så kanske, kanske börjar de dra sig tillbaka till sina mörka hörn igen.
I lördags syntes de inte till i alla fall. Hela dagen var jag glad och full av energi men på kvällen började min näsa att droppa. Och på söndagsmorgonen var jag däckad, av förkylning. Togge fick åka iväg och fira far utan mig. Själv sov jag till klockan halv fyra. Det var ju själva fan också. Men jag skulle minsann inte låta mig nedslås igen av nån jävla dum bacill den här gången.
Måndagen blev en säng- och soffliggande dag. Jag försökte pigga upp mig själv genom att se en rolig film ur hemmets filmhylla. Valet föll på Sällskapsresan men den gjorde mig mest irriterad. Gud så korkat de beter sig allihop. Det enda jag skrattade åt var när Stig-Helmer trasslar in sig med Kim Anderzons chefs fru i dörren till flygplatsen och plötsligt går i väg med hennes pudel istället för sin resväska. Det var hemskt kul en lång stund, sen var det bara tråk.
På kvällen kände jag mig lite piggare och kunde inte somna. Togge slumrade i min famn men jag låg och stirrade ut i mörkret och funderade. Jag kom på att man kan lura hjärnan att producera endorfiner genom att le. Så jag låg där i mörkeret och log och log ett påklistrat leende. Och jag bestämde att i morgon (d v s idag) ska jag:
1. Bli frisk
2. Fortsätta le
3. Se Livet är underbart
4. Ja, och så lovade jag mamma att skölja hennes öra som hon tror att hon har en vaxpropp i. Hon mutade mig med kakor!
5. Gratta Micke och Christina på respektive födelsedag. GRATTIS! GRATTIS!
6. Gå en promenad
Det får räcka, fortsättning följer.
2 kommentarer:
Nästan alla jag känner är trötta och låga. Inte minst jag själv. Tror du verkligen det hjälper med ett leende? Fast det kan man bli trött i musklerna av. Köpa silvertejp och klistra på kanske?
Hej!
Jag har fortsatt läsa din blogg men inte kommenterat på ett tag.
Undrar hur det går för sonen din? Hur är det i skolan? (Hoppas verkligen att både han och du har sluppit fler dumma kommentarer!)
Och så lustigt. vi verkar ha fler beröringspunkter än söner med speciella behov.
Även jag har gått i en svensk skola i utlandet, i Hamburg. Där för övrigt min mamma var fröken också några år (men inte när jag gick där).
En f.d. kollega till henne, som nu bor i Malmö, var efter tiden i Hamburg lärare på svenska skolor både i London och någonstans i Spanien.
Hoppas också att du slipper tejpa fast leendet, att det känns mer naturligt...om inte idag, så iaf väldigt snart!
anni
Skicka en kommentar