Rom november 2010

Vintervita och trötta klev vi av flyget på Fiumicino och chockades av att det faktiskt var varmt och soligt. Yes! Vilken bra början på helgen. Det var hur enkelt som helst att ta sig till hotellet och väl där vilade vi en stund. Men inte för länge, solen och äventyret lockade. Vi traskade längs trafikerade gator och skruttiga hus och det var inte vidare imponerande, som städer mest bara. Förutom att glassen var så mycket godare, bara man såg upp och inte råkade köpa Carte d´or.

Men så plötsligt i ett gathörn dök det upp ett Colosseum och därefter var det inte bara som vilken stad som helst längre. Det är otroligt hur mycket historia som vilar i den här staden. Vi vandrade och vi skådade, inte bara alla historiska monument utan även folklivet. Rom är en stad som sjuder av liv. Det bubblar och sprätter. Det pyser och surrar. Det är liv, liv, liv överallt. Även i historien. Och när vi kommit ner till Piazza Venezia hade det redan börjat skymma. Så där snabbt som det bara kan gå i Medelhavsländerna omslöts vi av ett varmt och mjukt mörker.



Klockan var bara fem men det kändes som om hon var åtta nio och vi började känna oss trötta och hungriga. ”Vi tar en tidig kväll, vi går tillbaka till hotellkvarteret och käkar nåt enkelt, bara i kväll, så gör vi något festligare i morgon..”

Och så åt vi fantastiskt god pizza och drack husets röda..

Morgondagen mötte oss med sol. Massor av sol och en knallblå himmel. Efter frukost begav vi oss ut i folkvimlet bararmade och värmetörstande. Vilken kontrast det blev när Romarna själva kom iklädda dunjackor och halsdukar. De var mer påpälsade än jag är här hemma i snögloppet. Vi gick och vi gick, för vi hade bestämt oss för att den här staden, den skulle vi se till fots. Vi passerade Tibern och vips låg Peterskyrkan framför oss i hela sitt majestät. Så vackert. Lika vacker var inte kön för att komma in i kyrkan och jag svor och gnällde innan jag förlikade mig i mitt öde och ställde mig i den förbaskade kön. Det var det värt. Efter att ha skådat präster, kardinaler, GB-glassgubbar, jaså, jaha det var visst Schweizergardet, statyer, målningar, munkar, nunnor, biktstolar och kistor ville vi ut i solen igen. Överväldigade.

Då ville jag till Gianicolo och höra kanonskottet klockan tolv. Men hur vi än gick och snurrade och letade så hittade vi ingen väg upp till fots utan fick ge upp. Kanonskottet hörde vi dock. Det får bli en annan gång. Istället blev det fika i mysiga Trastevere. Och sedan vände vi tillbaka till hotellet. Då var vi så ömma i fötterna så vi kunde inte ta ett steg till. Och jag fick ta på mig mina Vagabondkängor på kvällen för något annat kunde jag inte ha på mig. ”Vi tar en tidig kväll och käkar här i kvarteret så tar vi något festligare i morgon..”

Och så åt vi lite antipasti, Spagetti Vongole och pulver-pannacotta. Men åt det sista skrattade vi bara. Vi valde ju att äta i turistområdet igen, då får man skylla sig själv.

Nästa dag ställde vi klockan på sex och klev ut på söndagstomma gator. I rask takt traskade vi till Fontana di Trevi . Redan på håll kunde vi höra fontänens brus och det kändes lite mäktigt att vara där. Vi var nästan ensamma också så det var extra mäktigt. Innan vi gick kastade vi varsin slant över axeln, ner i det skummande vattnet..

Sedan blev det Spanska trappans tur att få fint besök och därefter knallade vi runt på fina gator och spanade in de stora modehusens affärer. Antico Caffé Greco.
slog upp sin port sex minuter över nio denna söndag. Då hade vi tänkt ge upp och gå någon annanstans och fika. Vår frukost blev denna dag varsin caffe latte och varsin ”Bombe alla crema”. För det facila priset av 22 euro. Men det var en trevlig upplevelse att få fika på ett fik som funnits på samma ställe sedan 1700-talet och som gästats av flertalet celebriteter.

Därefter besökte vi Phanteon och sedan gick vi tillbaka till hotellet. Då var klockan elva. Resten av dagen försökte vi slappna av, strosa omkring, kolla lite matvaruaffärer och så. På kvällen var vi så trötta så vi åt tidig middag i kvarteret. Den här gången knappt hungriga alls trots lång dag så det blev en enkel pasta igen..
Men nästa morgon hann vi med två fina fikor innan det faktiskt, redan, var dags att lämna Rom och åka hem till kylan igen. Vi hade alltså en fantastisk helg, i en fantastisk stad som vi faktiskt hittar riktigt bra i nu. Förutom hur man tar sig till Gianicolo..