Visst minns jag!

Vintrarna i Sala. Ordentliga vintrar med massor av snö och kaaaaallt! Men skönt kallt, bara man klär sig ordentligt. Inte som här nere där det bara behöver vara en halv minusgrad och ändå fryser man som attan för att det blååååååser. Och denna attans vinden letar sig in under kläderna vad man än har på sig.

Min barndoms vintrar var långa och roliga. Vi åkte skridskor på bottenfrusen sjö eller åkte pulka och byggde snökojor. Roligast hade jag med ungarna på landet när vi flyttade ut till Viksberg. Fast somliga vars initialer är L och F kunde vara bra nedriga också mot små flickor.

Som en gång när jag skyndade mig genom skogen över bastuberget med skridskorna på fötterna(!) för att åka skridsko på F:s gärde och så var ingen där. För somliga hade ångrat sig och gått in i stället. Gissa om jag hade ont i fötterna.De var dessutom av plast som blev stenhårt i kylan. Skridskorna alltså, inte fötterna ha, ha.

Eller när jag trillade på vägen och L och F sa att aj aj aj har du fått vägsalt på händerna, vet du att det är frätande, det kan fräta bort köttet ända in på till benet och jag sprang därifrån i panik. Men i skogen, som var närmaste vägen hem, sprang jag på en älg och blev så skitskraj så jag sprang tillbaka igen och då hade jag glömt att mitt skinn höll på att frätas bort. Vilket det ju inte heller gjorde, såklart.

Sen kom man plötsligt till Helsingborg där det gick att åka rullskridsko på jullovet, endast iklädd en tröja som inte ens var speciellt tjock.