Jag är en bloggare. Blogging är ett uttryckssätt som attraherar mig. Jag gillar att läsa andras bloggar också. Jag kan dela andras glädje över nya bebisar, giftermål eller andra glada händelser i människors liv. Men jag kan även dela andra människors sorg och gråta en skvätt över deras livsöden.
Idag är jag ledsen. Jag har en underbar son på 14 år som just nu mår mycket dåligt. Det som började med pubertetskris och depression med självmordstankar utvecklades till en följetong av besök hos BUP, akuta inläggningar på BUP, utredningar och mediciner i parti och minut.
Tillsist, bara för en vecka sedan, gick det så långt att de tvingades tvångsinlägga honom på Malmös värsta vuxenpsykavdelning och till och med lägga honom i bälte under en kort tid.
Under tiden har jag haft massor av stöd från släkt och vänner men även från sjukvården i form av kuratorskontakt och hjälp från socialen. En plats på ett utredningshem var en nödvändighet.
Om vi har tur har läkarna funnit rätt diagnos. De misstänker manodepressivitet i en form som kallas mixed-state. Alltså kan hans humör pendla från största glädje till djupaste sorg inom loppet av några timmar. När ångesten kommer blir han mycket aggressiv och har faktiskt vänt upp och ner på hela vårt hem vid ett tillfälle.
Idag har jag varit och lämnat honom på utredningshemmet efter en helg hemma som var den lugnaste på länge. Men det gör ont att lämna honom. Ont så ända in i helvete! Mitt bloggande är en livlina, min matblogg är nästan min enda glädje. Kanske är sjukdomen ärftlig, jag vet inte, men jag lider i alla fall inte av samma problem. Vi undersöker saken just nu. Men livet går vidare. Det är snart dags för mig att börja jobba igen. Jag ville bara berätta. Och kommentera gärna, det värmer. Tack för ordet.
måndag, juni 25, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Tankar till dig.
Råkade just bara ramla in på din blogg och det första jag läste var detta svåra du går igenom. Du är en stark och klok person som orkar och vågar dela med dig av din sorg. Är själv tonårsmamma och vet hur sköra dessa underbara barn på väg att bli vuxna kan vara. Och hur smärtsamt det är att se sina barn må dåligt, inget annat spelar någon roll då. Mina tankar går till dig med önskan om att allt kommer att bli bättre.
/M
Jag bara ryser när jag läser ditt inlägg. Modigt av dig att vara så personlig. Vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas att diagnos kan fastställas och att din kille blir bättre. Kram
Tack Linda ,M och Kinna. Jag kände ett behov av att dela med mig, det var skönt att få det ur sig.
Hej.
Jag ska ga rakt pa sak med dig.
Jag ar idag en 22-arig kille och jag hade precis samma symptom som din son hade nar jag var i hans alder.
Det viktigaste for alla personer med depression ar att veta att familjen, vannerna och andra finns dar. Morka stunder kommer komma men forhoppningsvis blir de fa. For mig tog det inte mer an 1 ar att bli frisk men det var min familj som fick dra mig ur sjukdomen. Inte nagra mediciner. Du ar stark som kan dela med dig av detta och jag tror att din son har fatt din styrka ocksa - aven om det kanns riktigt riktigt illa sa finns det bara en sak att gora. Det ar att halla ut och aldrig slappa taget.
Lycka till!
Fredrik
Vi som undrat var Togge tagit vägen med sitt BoIS-Bloggande...Nu vet vi!! Du är en öppen och stark mamma, fortsätt att ge eran son kärlek med "kramar" "dag och natt""!
Mvh Marcell
Modigt av dig att vara så personlig och jag tror att du mår bättre av att blogga om det. Det ger dig styrka kan jag tänka mig. Som Fredrik skriver så gäller det att du håller moralen uppe och inte låter hopplösheten ta över. Hoppas att du ser på din sons sjukdom som en kamp som kommer att vara en lång tid. Det innebär att du måste fungera i ditt vardagliga liv. Detta för din egen skull men även för att kunna koppla bort det svåra som du genomgår nu. Samla dina krafter! Och ett gott råd är att vända sig till Gud. Spelar ta mig fan ingen roll om du är ateist eller inte. Vänd dig till Gud, be om din sons hälsa och samla dina tankar. Betrakta det som meditation där du i din upprivenhet vänder dig till ett högre väsen. Jag är övertygad om att det kommer att ge dig styrka som behövs när du ska ta hand om din son.
Mr Dicksons ber för din son!
Mina tankar är med dig och jag hoppas att din son blir frisk snart.
Jag läser din matblogg så fort du skriver nytt och uppskattar den verkligen.
Jag kan inte föreställa mig hur tungt det måste vara i er situation men jag vet vad även okändas stöd kan betyda när allt är nattsvart. Vill därför bara sända en stor styrkekram till dig.
Hej!
Vill säga att jag tänker på dig och lider med dig. Jag själv mår psykiskt dåligt med depressioner, personlighetsstörning och borderline. Jag har 3 barn och den äldsta är 12 och min största oro är att hon och även dom andra ska få gå igenom det din son gör. Tyvärr så har jag inga råd att ge dig eftersom jag inte har den erfarenheten men jag tänker på dig och hoppas att det blir bättre även om det kan ta tid, för det kommer det att göra, tyvärr, men fortsätt med att göra dom positiva glädjeämnena för dig så att du orkar att finnas för din son.
Kram Susanne
Jag känner varmt för dej. Min morfar var manodepressiv, men jag kan ändå alltför lite om psykiska sjukdomar. Jag förstår att du är stark som fixar detta; den kärlek man känner för sina barn är ju obeskrivlig. Man vill bara gott.
Vill instämma i att jag tycker du är modig som skriver om detta. Det berörde mig mycket. Önskar dig och din son det bästa.
Skicka en kommentar