Sömnlös

Jag tycks helt ha tappat förmågan att känna trötthet. Det är märkligt. I flera månader nu har jag bara varit trött, trött, trött ständigt trött och nu kan jag inte sova. I går var jag uppe 20 jobbiga timmar i sträck men var inte det minsta trött när jag lade mig. Idag sov jag visserligen till halv elva med vissa avbrott men nu halv ett på natten är jag klarvaken. Och då har ändå jag och syrran träffats, haft mysigt och konsumerat en del alkohol. Och mat såklart. Normalt brukar jag vilja lägga mig redan klockan nio. Ja, jag vet, det är en mesig tråktid för en vuxen människa att lägga sig på men jag tycker om att gå upp tidigt. Så var det dock inte förr. Då var klockan tio en helg rena ottan. Nu baxnar jag när jag sover så länge och misstänker allvarlig sjukdom. Min man är dock inte lika förtjust över mitt nattugglande trots att jag är tyst som en mus och katten ligger här i fåtöljen bredvid mig och sover snällt hon också. Det är egentligen konstigt tyst här hemma. Ingen unge som tillsammans uppe med kompis, spelar musik, visserligen svagt, men ändå halva natten. Ingen stol som knarrar på hans rum. Ingen, mer än min man som går på toa. Det är väl det...det är för tyst helt enkelt. Och inte har jag nån lust att sova heller upptäckte jag nu fast jag lovat min stackars make att strax komma. Han råkar ha svårt att sova när inte jag finns på plats. Hmm, klockan ett lovar jag att lägga mig, då blir det lagom att stiga upp klockan åtta och bege sig till kolonin och jobba. Godnatt, godnatt.