I går landade jag och flera månaders nervositet och spänning lossnade. Jag grät floder och trodde jag skulle kvävas. Det är så konstigt, visst visste jag att det skulle komma någon form av reaktion men när den väl kom var jag fullständigt oförberedd. Vi hade haft en trevlig kväll hos svärmor och Micke. Togge som är lite förkyld, gick och lade sig men jag ville vara uppe en stund till. Jag läste lite och sen zappade jag lite framför TV:n och fastnade framför Sugarland Express som just körde i gång. Jag hann väl se på filmen 10 min när det bara sa pang. Jag grät och grät, Togge vaknade. Jag rusade in på Timpas rum och grät ännu mer. Katten följde ängsligt efter mig hela tiden. Sen rann all kraft ur mig och jag orkade knappt krypa i säng. Det var ruskigt obehagligt. Jag snarade svimmade än somnade men sov hela natten om än oroligt. Katten låg hos mig och vakade. Idag mår jag ganska bra igen och har haft en kul dag på Bakken med Togge.
Och förresten, tack alla kända och okända för ert stöd! Det betyder massor!
2 kommentarer:
Såklart att du måste få en reaktion - konstigt hade det varit annars. Vi är många som tänker på dig och vet att du fixar det här!
Kommer du ihåg hur vi grät när katten dog? Det var kraschlandning efter sju års olycka och svält för mig. Typ. Men man måste visst göra det för att komma vidare.
Skicka en kommentar