Tillbaka från Tryvann

Då var vi tillbaka från Tryvann. Jag med ont precis överallt, men jösses så kul det var. Till saken hör att jag faktiskt aldrig åkt skidor. Jo, vanliga skruttiga skidor som barn men aldrig slalomskidor med tillhörande pjäxor. Där var nämligen det första problemet; att komma i pjäxorna, det gjorde ju skitont.

Timpa däremot råkar vara en naturbegåvning på skidåkning. Trots att han är uppväxt under det ganska snöfattiga 90-talet (iaf här nere i södern). Han har väl varit i väg 3-4 gånger med skolan till Vallåsen och Kungsbygget och faktiskt lyckats bli riktigt bra. Jag är megastolt över honom!

Nåja, Timpa hade gott tålamod med mina utbrott och svordomar men när jag vurpat tre gånger på lika många metrar i barnbacken gav han upp och åkte själv. Och jag promenerade nerför barnbacken arg, förbannad och sur. Det var ju fel på mina skidor! Ingen annan hade så dåliga skidor som jag.

Jag tjurade en stund men gjorde ändå ett nytt försök. Jag lyckades bra med att åka upp på skidmattan och komma av den utan att trilla. Men sen gick det bara inte. Så fort det sluttade fick jag för hög fart och satte mig ner.

Timpa var redan i väg i den långa gröna backen, dvs den mycket lätta enligt broschyren. Han kom upp med lift, rosig om kinderna och mitt liftkort för 295 nkr brände i min jackficka. Vad fan hade jag köpt det för? Sen stack han i väg igen. Jag vurpade ännu en gång i barnbacken och promenerade ner och köpte varmkorv.

Käre sonen bestämde sig för att åka en av de blå backrna som var lite svårare. Efter någon halvtimme kom han tillbaka och sa att det var för svårt. Visserligen kom han nerför men hade varit nära att bryta benen av sig. Sen åkte han vidare i den gröna. Då blev jag förbannad. Nu skulle jag nerför den där lilla fisbacken! Jag åkte upp och väntade på att Timpa kom av liften och sen sa jag att nu tar du mig ner härifrån! På skidor! Och plötsligt kunde jag både ploga och bromsa! Det var ju hur kul som helst. Jag åkte upp och ner upp och ner tillsammans med 4-6 åringarna. Nu kände jag mig mogen för den gröna backen!

Ha, ha, ha. Timpa var hur predagogisk som helst men föret i den stora backen var helt annorlungda och sluttningen för brant. Det var snorhalt och jag höll på att förvandlas till störtloppsåkare utan hjälm. Jag vurpade och vurpade och vurpade och varje gång var det ett helsicke att få av skidorna för att kunna resa mig och försöka igen. Det blev till att promenera ner. Eller ja, promenera och promenera, lufsa, plumsa och stappla snarare. Sista biten var så brant så jag fick åka på byxbaken och sen kom Timpa till undsättning. Men då kom behållningen av det hela. Att få åka liften upp!

Åh så härligt att sitta där högt upp i luften! Och av kom jag utan problem och sen åkte jag de två små backarna ner utan problem. Jag kan verkligen rekommendera Tryvann om du inte varit där. Massor av backar och massor av snö.

På kvällen när vi satt i hytten på båten och pratade om dagen tog vi en titt på kartan över området. Då visade det sig att Timpa aldrig åkt den blå backen. Han hade kommit in på något sidospår och sedan ut i den RÖDA backen. Undra på att han tyckte det var svårt. Gud vad vi garvade.

Men jag är fast besluten att komma tillbaka och ta mig nerför den gröna backen nästa år!