Året var 1991

Jag var 24 år gammal och hade sedan några år tillbaka ett ganska rörigt förhållande med J. Vi bodde ihop, flyttade ifrån varandra, gjorde slut, träffade andra..men vi var ju unga och omogna bägge två så det var väl ok, jag ser tillbaka på vårt förhållande som kul ändå. Det var ju mitt första.

Jag träffade Patrik den sommaren och plötsligt hade jag svårt att välja. Han var ju ganska strulig verkade det som men jag var förälskad. Jag höll på att avsluta mitt förhållande med J en gång för alla då men ångrade mig i sista stund. Sedan varken såg eller hörde jag av Patrik. Det var ju före mobiltelefonernas tid.

Året därpå tog det slut på riktigt med J. På Valborgsmässoafton var jag således singel och skulle fira. På den tiden firades Valborg ute på Råå och jag hade bestämt med ett gäng polare att hoppa på deras buss när de kom förbi mig. Men bussen var överfull och körde förbi hållplatsen. Jag bara såg mina kompisar och vi försökte signalera något om att ses någonstans när jag lyckades ta mig dit. Snopen stod jag kvar vid hållplatsen när jag plötsligt började spana in killen på andra sidan gatan. Han satt på hållplasen mot stan och verkade väldigt bekant..Jag var tvungen att kila över och kolla. Och visst, det var Patrik som just besökt sina förädrar och nu skulle han ner på stan. Det blev inget Valborgsfirande på Råå för min del. Jag följde med Patrik stället.

Under månaden som gick umgicks vi intensivt och visst, jag blev påmind om hans strulighet men jag var förälskad igen. Men sen började det gå överstyr. Han struntade i jobbet och festade med en polare i stället. Han försvann långa stunder. Han uteblev från sitt eget födelsedagsfirande hos mamma mm, mm. Jag var 25 år och tyckte att jag var grymt gammal. Jag hade jobbat sen jag var 18 år, jag hade levt i ett långt(tyckte jag) förhållande med J och nu var det dags att prova på nytt. Jag hade inte precis brytt mig om preventivmedel på sista tiden och i början av juni upptäckte jag att jag var gravid. Det var ju kul, tyckte jag, men inte Patrik. Vi sågs inte mycket nu och när vi sågs skrek han att jag skulle ta bort barnet.

Han och hans kompis hade börjat ta droger berättade han en dag, amfetamin. Kul. Jag försökte strunta i vilket, jag skulle nog klara mig på egen hand. Jag är inte precis känd för att tänka efter längre än näsan räcker, väldigt impulsiv är jag. Än idag gör jag helst som jag själv vill och tycker inte om att bli tillsagd fast jag har ju lärt mig att skärpå mig. Jag har ju fått lite livserfarenhet ändå, haha.

Tillsist träffade Patrik en tjej som "räddade" honom. Han flyttade hem till henne och kom ifrån allt strul. Och jag var okej med det, jag orkade inte med. Men han ringde mig mycket, så fort de bråkat, när han var full. Han dök upp mitt i natten och hans nya fick komma och hämta honom. De gifte sig i december och nu var även hon gravid. Så kan det gå.

Jag tyckte att Patrik och hans fru var jobbiga efter att jag fått barnet. De var två, jag var ensam. De ville leka familj, jag ville mitt barns bästa. Ändå motsatte han sig inte att jag fick ensam vårdnad. I augusti blev han pappa igen, till en flicka. Jag försökte vara snäll, försökte låta Timpa träffa sin pappa men det hände så ofta att han inte dök upp fast vi väntade hela dagen.

I november träffade jag en ny man. Då blev det bättre. Jag hade tillbringat timmar i telefon med Patrik om nätterna och försökt vara hjälpsam och lyssna på allt trassel han upplevde. Men K tyckte att det var slut med snällheten nu. Och när jag inte var snäll längre fanns ingen anledning att kontakta mig, inte ens för Timpas skull.

Han fortsatte sitt missbruk (alkohol). Vi hade kontakt i bland,jag träffade hans syskon och syskonbarn ibland och hans föräldrar i bland. Men det blev ingen kontinuitet i det hela och Timpa började kalla K för pappa.

Efter 1995 ungefär sågs vi i stort sett inte alls. Jag hörde senare att hans fru lämnat honom. När Timpa var ungefär 7 år dök han upp en sväng och lovade sitt barn guld och gröna skogar och så var vi på ett kallas där Timpa fick träffa sin halvsyster. Sedan blev det inte mer.

Jag har aldrig sagt ett ont ord om Patrik inför Timpa när han växte upp. Men när han blev större bestämde han sig för att hata sin far alldeles på egen hand.

För några år sedan började Patrik dyka upp igen. Han sålde hemlösas tidning utanför vår lokala livsmedelsbutik och det irriterade mig. Varför just där? Timpa tyckte inte att det var så kul. Han skämdes, var ju kommen i puberteten. Patrik tjatade om att träffas och ville inte förstå att det inte var av intresse för hans son. Han försökte ständigt sluta upp med sitt missbruk. Vad jag förstod var det Benzodiazepiner som var drogen just nu. Han försökte många gånger ta sitt liv på allehanda sätt. Det började han med när hans bäste vän dog av en överdos.

Jag skäms inte över att jag har barn med en missbrukare. Det gör inte mig till en sämre människa. Både Timpa och hans syster är två fina intelligenta ungdomar och det strul vi haft med Timothy har inte med hans pappa att göra.

Jag berättar det här för att jag behövde skriva av mig. Det hände ibland att jag önskade att Patrik var död istället för att han strulade omkring och dök upp när man minst anade det men det var ju inte på riktigt. Helst av allt hade jag önskat han verkligen lyckades ta itu med sina problem och kunde leva ett lyckligt "normalt" liv. Och att han och Timpa kanske, någon gång hade kunnat finna varandra. Nu blir det inte så.