Alla dessa katter (damen på bilden är Mucchi)

Den första var Sara. Lilla svarta Sara var en sjuk kattunge som min syster tog hem. Kattungen överlevde inte. Jag var nog fyra år och jag och pappa åkte ut i skogen för att begrava henne. Det där med döden kändes väl lite olustigt för mig för plötsligt utbrast jag ” vi kan väl ta hem henne igen och äta upp henne med ketchup och senap”. Det gjorde vi inte.

Nästa katt kom också hem via min systers omsorg. Edelweiss Cleopatra. Kort kallad Cleo. Det var en tuff dam från Gotland, spräcklig till färgen. Hon var en klok katta, stannade alltid upp och såg sig om innan hon gick över stora vägen. Ibland följde hon med till affären, Harry Anderssons, och satt under trappen tills vi gick hem igen. Hon födde många barn. När vi flyttade ut på landet med gröna vågen hände det en gång att hon födde sina barn i skogen. Bara jag och syrran var hemma, på väg till skolan båda två, när katten kom farande, orolig och jamande. Hon visade vägen till barnen där åtminstone ett av dem fått navelsträngen runt halsen och höll på att kvävas. Vår granne visste på råd och trampade ihjäl kattungen på skogsvägen iklädd finbyxor och putsade skor. En annan gång kom katten hem med en tass stor som en tigers. Ormbett förmodligen. Hon tillfriskande efter några dagar. När vi flyttade till Portugal flyttade Cleo till Gotland där hon levde sina dagar och fortsatte föda barn. Ättlingar till henne springer förmodligen ännu kvar på ön.

Sen kom Mucchi (uttalas Mushi). Ännu en dam och ännu en gång min systers. Året var 1979 och vi var tillbaka i Sverige igen, i Helsingborg. Namnet fick hon av medlemmarna i en orkester som hyrde rum hos oss den sommaren. Tony Peró. Hon var en buskatta som barn, älskade att bitas i tårna när man ville sova. Sen blev hon bara stor och trygg och go. Hon var tigerrandig med vitt bröst och vita tassar och en liten, liten vit fläck vid nosen. Jag älskade henne. Hon var en viktig del av min tonårstid. Mycket fick hon höra, många tårar gräts vid hennes päls. Jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Mamma ville att katten skulle flytta med, det ville inte katten. En dag hoppade hon ner från balkongen, från fjärde våningen. Hon klarade sig utan en skråma. Sen fick hon bo hos mamma igen. Med åren blev hon lite ängslig och ville inte gärna gå ut. Hon började kissa och bajsa i blomkrukor, åt inte ordentligt. Då fick hon somna in hos veterinären. Jag sörjde henne mer än jag trott. Ännu härom året drömde jag att hon kom tillbaka. Det var en underbar katt.

Men bara några år senare blev jag med katt igen, lilla Busen, minst i kullen och alldeles kolsvart. En herre den är gången. Det var jag och min sambo som fick honom av hans mamma. Busen var alldeles för liten egentligen för att bli skild från sin mor. Han var så söt. Brukade ligga på Jimmys axel. Vi bodde i Vallåkra då, mitt ute på landet. Busen blev större och började gå ut men fick stryk hela tiden. I såren fick han infektioner, stora varbölder under huden och blev jättesjuk. Då fick han antibiotika. Precis när han vuxit till sig och tillfrisknat försvann han. Efter några dagar dök han upp, lerig och tilltufsad och kunde inte gå. Han hade svåra smärtor. Vi förstod att han blivit påkörd. Han hade släpat sig hem i gruset. Våra hjärtan blödde, skulle han överleva det här? Han överlevde men hade ständigt smärtor i flanken vilket märktes när han sträckte på sig och man fick inte lov att klappa där. Annars var han pigg och busig som attan. Jimmy och jag separerade och katten skulle nu bo hos mig i stan. Men någon innekatt ville inte Busen vara. Mitt i stan rymde han ut genom ett slarvigt stängt fönster. Jag trodde han var borta för alltid men så dök det upp en annons i tidningen. Kunde det vara Busen? Ja det var det. Katten var tillbaka igen och jag var gravid. Året efter födde jag Timothy och på sommaren bestämde vi att Busen skulle få flytta till min syster i Sala. Efter en besvärlig bilresa upp blev Busen genast hemmastadd och sprang till skogs. Sedan var han en lycklig katt hos henne i flera år tills syrran flyttade in till stan. Då fick han ett nytt hem. Där dog han sedan 13 år gammal.

Och nu har vi Esmeralda, döpt efter ett lik i en Beckfilm och även hon minst i kullen. Vi hämtade henne i december 2006 , en bit utanför Eslöv. Och hon är allt en sort för sig lilla Essi, innekatt ut i klospetsarna. Vårt hem är hennes revir och vi andra bor här på nåder. Essi älskar torrfoder och Pussis kattmat i patéform. Hennes favoritsysselsättning är att leka med ett gummiband, egentligen mitt hårband. Det skjuter vi iväg och Essi apporterar. Hon är så cool. I övrigt tycker hon om att tala, gärna med fåglar, flugor eller solkatter. Ännu en katt att älska.