Panikångest

Min ständiga följeslagare genom livet sedan jag var 19 år heter panikångest. Det drabbade mig en dag när jag satte mig i soffan i min första lilla lya. Jag hade jobbat men var nu ledig över helgen och skulle koppla av med en tidning och en chokladbit.

Plötsligt började hjärtat slå i 180 och luften blev tunnare och tunnare för att tillsist försvinna ur rummet samtidigt som medvetandet sakta försvann. Jag var helt inställd på att dö men lyckades öppna fönstret och därefter ringa min pappa. Detta skedde nångång i februari-mars 1986. Sedan dess har jag försökt komma underfund med vad som egentligen händer i kroppen när det sympatiska nervsystemet plötsligt kopplas på helt utan anledning. Kroppen går i försvar på samma sätt som om jag stod ensam mot fyra muskedunder. Men det gjorde jag ju inte, jag satt i soffan och åt choklad. Men det enda som hänt i anslutning till mina utbrott av panikångest är att de föregåtts av en period av psykisk press. Stress, nervositet för något, obehagliga händelser av varierande slag. Men inget speciellt påtagligt.

1986 var panikångest inte speciellt vanligt och det tog ett tag innan jag fick "diagnosen". Nåja, det kvittade för jag trodde ändå inte på den då, jag var säker på att jag var döende. Va fan det kändes ju så!! Men mitt i alltihop sade jag upp mig från mitt jobb och började säsongsjobba på Liseberg istället. Perioden maj till september levde jag i en studentlya på Motgången, ja den hette faktiskt så och jobbade som kallskänka på Huvudrestaurangen.

Då och då var jag extra döende och jag minns speciellt en gång då jag höll på att dö väldigt mycket och kände att jag behövde läkarvård. Jag kände bara till Sahlgrenska och promenerade därför dit. Jag gick efter bilskyltarna. Nån strecka tog jag spårvagn, men största delen gick jag. Det tog väl ett par, tre timmar.

Sen stapplade jag in på akuten och sa att jag höll på att dö. De tog väl hand om mig och när de konstaterat att jag skulle överleva skickades jag till psykakuten. Där fick jag prata en stund och sen skickades jag hem med ett litet piller att sova på samt recept på medikamenter. Psykiatern visade mig till bussen och det visade sig att med buss kunde man åka hem till mig på ca 10 min.

Den ena medicinen jag fått utskriven provade jag en gång. Då sov jag till halv två en dag när jag skulle börjat jobba klockan åtta. Den tog jag aldrig mer. Den andra provade jag inte alls.

Sakta men säkert blev jag bättre istället. Det var aldrig snack om att jag skulle vara sjukskriven under den här tiden, nej jag bara acccepterade läget och sen var det bra med det, men strulig var jag ju och bodde mest hos mamma fast jag hade egen lägenhet.

Sedan blev jag nästan som vanligt igen till nästa stora utbrott. Då var jag 30 år. Emellan varven kunde jag väl ha någon liten känning men det var inte så farligt.

Den här gången mådde jag dåligt ganska länge och behövde hitta på något nytt i livet så jag sade upp min lägenhet för att komma ifrån området vi bodde i och där vi inte trivdes. Sen var jag bostadslös över ett år men började istället plugga till sjuksköterska och var ganska nöjd med tillvaron trots allt. Helst när vi äntligen fick ny lägenhet i området där vi ville bo. Och så träffade jag ju Togge.

Och sen blev jag 39 år innan det hände igen. Den här gången tog jag det mer på allvar men gemensamt för alla gånger är att jag absolut är säker på att jag håller på att dö. Så är det bara. Minnet är kort när det gäller obehagliga saker.

Den här gången lät jag mig faktiskt vara sjuk ett tag(ca 3 veckor) och blev insatt på bra medicin och fick tid till Kognitiv Beteende Terapi. Sen dess har jag mått riktigt bra. (Mycket tack vare att jag har en underbart klok man).Tills nu och nu ska jag ordna upp det här med en gång. Jag vet precis vad det är och hur jag ska göra. Fast obehaget är inte mindre för det. Det syns inte utanpå hur dåligt man mår inuti. Men den här gången har jag redskapen. Tji ska du få lilla panikångest!