Lägesrapport

Nu är det bara en vecka kvar tills min son kommer hem igen. Egentligen är han färdigutredd och vill inget hellre än flytta hem och börja skolan men det är så klart en massa förberedelser och möten. När han blev sjuk startade en massa ryktesspridning och om Timpa gjorde något bus, vilket han gjorde, han är ju tonåring, blev detta uppblåst till oanade proportioner. Hela lärarlaget kom i gungning och sen även föräldrarna till en del av hans kompisar.

Sånt gör mig så himla ledsen. Ingen har hört av sig hit till oss och velat höra sanningen. En mamma talade till exempel om för mig att bara för att min son knarkar så ska han inte dra in hennes son i det. Jag förklarade att min son inte knarkar men jo då det gjorde han visst sa hon flera gånger och varken jag eller hon visste minsann vad våra barn hade för sig när vi inte var med. Väldigt sorgligt för henne då, men jag hade faktiskt tillbringat två månader dag och natt tillsammmans med min son inlagd på sjukhus i Malmö på låsta avdelningar så jag skulle nog ha märkt om han rymt från mig och knarkat. Dessutom är han ju drogtestad så där en 4-5 gånger.

Nu oroar jag mig för om den här "mobbingen" ska fortsätta när han kommer tillbaka. Timpa som kommit så långt med medicinering och sättet de jobbat på på utredningshemmet. Han är så klok och lugn och fin och jag är så glad att han är tillbaka på banan igen. Han kunde ju till och med varit död om han lyckats med sina självmordsförsök. Nej förstör någon hans väg tillbaka nu med sitt dumsnack så blir jag farlig, det lovar jag.