Ungefär 30 personer läser min blogg varje dag, jag har ingen aning om vilka ni är. Jo, några stycken då, syrran, brorsan, Hulda, Lasse, Eva, svärmor, några kollegor men de når inte upp i det antalet. Virriga Anni är en signatur som kommenterar ibland. Jag vet inte vem hon är men vi har flera gemensamma nämnare och det härligt att veta att det finns någon som tänker på oss och läser min blogg bara av ren medmänsklighet. Tack!
Nu undrar Anni hur det går för oss.
För första gången på länge kan jag då svara att det går bra. Kära sonen kämpar på. Han läser visserligen bara kärnämnen och inte riktigt på full tid men han får något gjort. I fredags kom en mattebok med hem. Fjorton tal skulle han räkna tills på måndag, och det blev gjort, samt att matteboken tog sig hela vägen tillbaka till skolan igen. Det är ett stooooort framsteg.
Och vi mår bra. Jag har väl krisat lite men just nu känns det rätt ok ändå. Kanske på grund av vissa beslut jag tagit. Jag tänker inte skriva om dem nu. Det är för tidigt, men det kommer.
Men jag försöker tänka positiva tankar och inte halka in i negativa spiraler hela tiden som jag har en tendens att göra. Som när jag fick mitt jul-schema. Min innersta önskan var att få vara ledig med familjen över jul. Förra julen var inte kul. Då mådde både jag och Timpa skit och mamma hade haft ett jobbigt år med sin giftstruma. Och i år har det ju varit ett helvetesår. I år önskar jag mig en bra jul.
Redan i augusti skickade vi ut inbjudningar till de Andersenska familjemedlemmarna. Vi har varit hos dem, Arvidssons har vi redan haft stor fest för så nu var det Togges familjs tur. Jag ville bjuda stort eftersom jag visste att nästa jul är min jobb-jul. Då tänker jag inte planera någonting utan jobba och fira lite enkelt på kvällen när jag kommer hem. Det är ok. Men jag visste att vi hade svårt att täcka julen på jobbet det här året. Vi fattas folk. Och eftersom det är jul och nyår som är besvärligt så tänkte jag att nyår kan jag gärna jobba. Jag har inte tyckt att det är kul att fira nyår sedan pappa dog på Nyårsafton 1992. Och så lade jag mig på annandag jul också och hoppades att det skulle räcka. Men jag tänkte fel. Jag fick för mig att helgen före nyår var nyår på något sätt så istället för att vara ledig på jul och jobba nyår så blir det jobb på julafton och ledigt i nyår.
Jag blev riktigt löjligt besviken över det, skrek och gormade och nästan grät över det i flera dagar. Vi har så himla lite tid ledigt tillsammans i familjen och nu blir det jobb två av tre juldagar. Det hade väl varit okej om vi skulle varit bortbjudna som tidigare år men nu ska vi ju ha bjudning och det är jag som är kocken i familjen. Nåja, efter ett par dagar bestämde jag mig för att det ju inte går att göra något åt och jag mår bara ännu sämre av att älta det i evighet. Vi blir ju lediga tillsammans i nyår i stället även om vi inte firar. Så nu är jag glad igen, nåja, alla fall någorlunda glad :)
Micke håller i julfina Sigge så jag ska kunna fotografera men han är inte riktigt stilla ändå :) 
Essi är väääldigt nyfiken på vovven
Alla utom barnen och jag på julaftonskvällen
Men här sitter barnen stilla en stund i alla fall
