Ingen solskenshistoria precis

Nu har jag jobbat två nätter igen och trots att jag gillar det, för det gör jag, så får jag jetlag igen och blir sur som en citron. Jag fattar inte varför. Jag har det bra på natten, det finns att göra hela tiden, kollegorna på både min avdelning och 47:an är trevliga, jag är inte så speciellt trött mer än då och då, patienterna har inte varit av det värsta slaget ens.

När jag kommer hem sover jag gott förutom första natten då jag somnade försent och vaknade för tidigt men det var en tillfällighet. Men jag blir arg och irriterad som ett bi hemma. Jag blir helt enkelt totalt ur form och det stör mig så pass att jag blir ännu mer ur form. Till och med katten håller sig undan då.

Nu har jag bara två nätter kvar och på ett sätt känns det trist för det har varit kul men som sagt, natt funkar visst inte för mig. Det är tråkigt för natten är på något sätt magisk på sjukhus. Jag har fått en helt annan sorts kontakt med patienterna, jag slipper ruschen på dagen med alla läkare, sjukgymnaster och annat löst folk som springer omkring i korridorerna. Det är så härligt tyst på natten och trots att de flesta patienterna sover åtminstone till och från känner man deras närvaro. Det känns varmt och tryggt. På något sätt känner jag mig mer behövd på natten och det får mig att trivas.

Nehej nu ska jag kanske få något vettigt gjort här hemma också. Fast just nu har jag ingen lust alls. Gnäll och gnäll, det är visst allt jag har att komma med.