Sommar!

Över tjugo grader på balkongen. Vi åt korv och tog en öl och ett par glas vin. Mycket mys.

Nyhet

Dagens Medicin har skaffat sig en ny bloggare. Kanske någon ni känner? Kika.

Titta här på min lilla make

Är han inte för söt när han leker? Se hur koncentrerad han är. Min älskade Togge.

Vi har firat födelsedag

Nu var det Togges tur att fylla. Av mig fick han den här morgonrocken och en fotbolls leksak. Mycket glad blev han. Och sen hade vi kalas. En mycket trevlig dag.

Absolut perfektion

Finns bara i ett enda exemplar!

Jag gråter, jag sliter mitt hår i förtvivlan

Min chef har förbjudit min underbara nya look. Den är inte i linje med Helsingborgs Lasaretts policy. Jag måste ändra på långkalsingar och nattlinne men det verkar som om raggsockar och gröna Foppa-imitationer med pärlor är ok? Jag hoppas verkligen det för det är inte riktigt jag annars.

Inga missförstånd nu, tack. Alla vet hurdan jag är och att jag inte skulle snacka skit om jobb eller chefer på riktigt. Och med tanke på att jag lämnar ut både mitt riktiga namn och hur jag ser ut på den här bloggen kan jag inte vara hur förarglig som helst eftersom jag aldrig fått varken hot-mail eller andra obehag av mina inlägg. Svimma lugnt.

Succé

Min nya look väckte omedelbar succé i videobutiken. Den som är skicklig kan ana att jag har nattlinnet på under kappan också. Mao, jag och Togge har haft en lugn söndag.

Söndagsblues

Jag är alldeles vanvettigt trött. Det finns just ingen anledning till det så jag tycker inte om det. Våren skulle komma, skrek alla löpsedlar förra veckan, men här är det bara mulet, mulet och mulet.

Mamma är hemma igen och även hon är trött och det är ju förståeligt men hon vill inte acceptera det. Nu är hon i alla fall ordentligt genomgången och allting fungerar precis som det ska efter operationen. Skönt.

Togge fyller år nästa vecka och jag håller på och bakar lite men jag gör inget nyskapande så jag har inget att matblogga om.

Timpa åker till Polen på skolresa nästa helg och det ska bli skönt att vara BF.

Nehej, nu ska jag göra deg och sen ska vi se på en trevlig (förhoppningsvis) fransk film som vi köpte i Gbg.

Tjingeling(obs EJ Tingeling!), livet går vidare.

Lilla mor är hemma igen

Trött men vid liv.

Ängelholm idag

Gråmulet men ändå vackert. Jag är svag i åar. Kanske beror det på att jag tillbringade mycket av min barndom i ett dike.

Mamma hälsar

Våren kom visst av sig

Mammas hjärtoperation

Mamma opererades igår och allt har gått jättebra. Hon mår fint nu efter men är full av mediciner som gör henne trött. Jag är bara så glad att allt gick bra men samtidigt lite ledsen för jag är så hemskt förkyld och vågar inte hälsa på henne då. Hoppas kunna det på fredag i alla fall.

Fina fynd

Jag har som sagt var varit i Ullared idag, för första gången i mitt liv. Det var en märklig upplevelse. Jag gick in i varuhuset med en liten korg på armen, det var jag tämligen ensam om. En del supershoppare körde till och med med dubbla varuvagnar.

Jag blev så tagen av alla varor att jag knappt kom mig för att köpa något. Det blev shampo, roll-on och tandkräm..klassikerna. Och sen strumpor till mina pågar. Därefter slog jag på stort och köpte en vattenkokare och en näshårstrimmer. Och så ett par jeans till Togge för 129 kr, fatta, 129 kr! Det vågade jag mig på utan att han var med och provade. Mer som följde med hem var kuddfodral och lakan.

Efter en timme gick jag ut ur huset och shoppade loss i skoaffärn istället. Walkingskor till A-E för 525 spänn. Fula men sköna, samma modell som mina gamla älsklingar. Därefter var jag ganska nöjd med allt, men så kom kära svärmor och skulle till väskaffären och då köpte jag plötsligt en ny plånbok.

Sen åt vi och sen skulle Malena shoppa färdigt så jag fördrev tiden med att köpa godis, kex och kakor till pågarna. Och så fick jag syn på Scorett outlet. Det var farligt. Där fanns dessa, enligt mig, supersnygga stövlar. Ordinarie pris var 1400 kr. Det var fint mjukt läder, snygg klack, ja jag bara förälskade mig. Och med outletpris på outletpriset kostade de 255 kr!!!!

Jag var så överlycklig över mitt fynd så jag glömde både walkingskor och plånbok i bilen, och upptäckte det inte ens.

Well, well, jag är nöjd med min dag i alla fall trots att jag inte gjorde fler inköp. Men förresten, jag såg något märkligt. Tydligen är det svårt att komma till provhytterna varpå jag mötte en man och hans kvinna, båda iklädda svarta damstrumbbyxor. Alltså hade denna man hittat ett bra sätt att kuna prova kläder utan att behöva provhytt samt att han slapp frysa så förbannat på vägen dit :)

Ullared är en livsstil. Dock inte min tydligen.

Jösses vilket ställe

Här märks ingen finanskris. Själv har jag gjort mina fynd i butiker utanför Ge Kå s.

Premiär

Hello folks!

Jag lever, tro det eller ej. Jag har fyllt år, grattis till mig.

Jag fick fina träskor till sommaren av min make, se bild och så jag fick en bok. Samt fina ljus av min kollega Janet och en ring av Hulda, som hon gjort själv. Bild får komma senare på den. Av Timpa fick jag en Triss-lott, utan vinst, men tanken var ju god hm..
Hoppsan, jag glömde ju att jag även fick presentkort på Kapp-Ahl och tre par strumpor, strumpbyxor, vin..var det allt? Har jag glömt något så får ni ursäkta men jag fyllde faktiskt 42!

Hur hamnade Skåne i Sibirien?

I wanna know.

Kallt idag på morgonen

Sju minus.

Vackert på vägen hem

Inspiration

Idag hade internmedicin Inspirationsdag på Marina Plaza. Den hemliga gästen visade sig vara Claes Schmidt, klädd som sitt alterego, Sara Lund. Han är alltså transvestit. Och han lyckades vara rolig, blygsam, klok, vältalig, manlig, kvinnlig, skarpsynt, framgångsrik och färgstark..allt i ett.

Och jag kände mig grå och trist i min enkla kvinnlighet. Inte det minsta bisexuell, homosexuell eller transsexuell. Helt enkelt inte det minsta queer. Jag har ingen garderob att kliva ut ur, ingenting att avslöja.

Och han fick oss att förstå att bara för att en man är transvestit betyder det inte att han vill vara kvinna eller att han haft en taskig barndom, utan att han vill skilja sig från normen. Att han mår bra av att vara Sara vissa dagar bara. Han är inte homosexuell utan lyckligt gift sedan många år tillbaka.

Och lyckligt gift är även jag. Med en 10 år yngre man. Vilket får mig att inse att jag faktiskt skiljer mig från normen. Att jag faktiskt är lite queer ändå.

Fan vad häftig jag är!

Inspirationsdag, kul

Högt uppsatt

Sjukt

Timpa fyller 16 år..

..och önskar sig mest av allt att få börja övningsköra med bil. Någon som vill/vågar ställa upp? Han är mycket trevligare än sin mor, har ett större lugn och förefaller tämligen intelligent trots sin ungdom.

Underbart är kort..

Det är så förbaskat skönt att bada bubbel under bar himmel när kylan biter i kinderna. Och det är så förbaskat skönt att komma bort ibland och bara lata sig och ha det bra.

Togge och jag steg upp klockan åtta både lördag och söndag bara för att få bada och ångbasta före frukost i lugn och ro. Åh, vilken lyx!

Herre Gud!

Klockan är fem på eftermiddagen och det är ljust! LJUST!

Dags igen

Nytt år, nya tider

Fanken vad det rullar på. Redan i mitten av januari. Jag hinner ingenting utan koncentrerar mig på mitt nya jobb och min lilla familj. Jag har varit lite förkyld, så även Togge. Timpa har gjort gymnasieval och fyller 16 om en månad..

Det är inte förbjudet..

..att kidnappa sin make! Det gjorde jag igår. Jag var ledig. Togge-stackarn jobbade och sen tränade han.

Jag vaknade upp från min depp och tänkte att nej fan så här kan vi inte ha det. Klockan ett bokade jag ett hotellrum i centrala staden. Klockan tre checkade jag in. Klockan halv fem stämde jag träff med min make vid den stora julganen på Stortorget.

Intet ont anandes kom min lilla make där med sin ryggsäck och blev insläpad på ett hotellrum. Jag lovar, hans min var riktigt härlig. Tyvärr trodde han att jag vunnit 100 mille på lotto men det hade jag ju tyvärr inte.

Kvällen blev megamys i alla fall. Vi tog en öl på Bishops, åt mat på Le Cardinal och dessert på Mollbergs restaurang med det besvärliga franska namnet. Sen stannade vi på rummet.

SLUT

Se så glad han blev!

Se så glad JAG blev

Togge har gosat ner sig i sängen och väntar på sin kära hustru

Home and away

Ett klassiskt Anna-Eva bus

Min bästa julklapp..det finaste jag har

Mitt barn. Mitt barn som varit så sjuk och missat så mycket i skolan men nu är frisk och går på heltid och trots allt han missat har följande betyg:

Bild G

Engelska VG

Hemkunskap G

Idrott G

Matte VG

Musik G

NO G

SO VG

Svenska VG

Han läser inget extra språk pga att han läst ifatt. Fy fan vad stolt jag är! Och inte en läxa gör han heller fast det är jag iofs inte så stolt över ha, ha.

Samba önskar mamma och pappa God Jul

Vackert idag

Semesterbilder

Trevlig strand men inget badväder

Togge vid den ruskiga atlanten

Jag pekar visst på något

Den obligatoriska parbilden. Tagen på favvisbaren Blue Rock.

Och såklart..Bougainvillea.

Togge och jag är med i Aftonbladet idag

Kolla in bildspelet på denna länk så finns vi där, linslusarna Andersen :)

Nej

Jag orkar faktiskt inte mer nu. Jag är inte gjord av sten. Förbannade människor som inte kan ta hand om sig. Man hinner inte hem från semestern förrän det är dags igen. Okej, ingen är död den här gången, men nästan. Just nu vill jag inte skriva vad det gäller. Den som undrar och inte bara är nyfiken får ringa. Jag mår faktiskt inte alls bra och är mycket ledsen.

Jordbävning i Skåne

Vi kom hem ungefär två i natt och det tog ett tag innan vi kom till ro men sen verkar vi ha sovit hårt.

Timpa kom in och berättade att det måste ha varit jordbävning. Han hade vaknat av att allt skakat och fönsterrutorna dallrat. Jag trodde genast att han blivit sjuk igen, av för mycket dataspelande kanske.

Han nämnde händelsen flera gånger innan han gick till skolan. Jag skrattade för mig själv. Tänkte dröm, långtradare, fågel på fönsterblecket.

Något senare slår jag på datorn och läser på förstasidan av aftonblaskan: Kraftigt skalv i Sydsverige..

Undrar vad jag får äta upp nu.
.
.

Lämnar

Fuerteventura idag, växlande molnighet, 21 grader, väldigt blåsigt.

Glad make vill ha Tagine

Sista dan

Och först nu visar vädergudarna en något bättre sida. Nåja vi har inte behövt jobba på en vecka iaf :)

Sankta Lucia

På er gott folk!

God jul?

Asgarv

För mycket tapas..

För mycket vin. En så trevlig kväll. Och än är den inte slut.

Kan man äta get?

Snart vet vi. Dags för tapas night!

Bättre väder :)

En dålig kvällsbild

Nu ska vi dricka sangria. Hurra!

Framme

Solen sken när vi kom men här uppe i norr är den borta. Förhoppningsvis tillfälligt. Men jag lovar, det är betydligt varmare än HBG :)

Nu är vi på väg

I städtagen

Som ni ser är jag en fullkomligt normal människa trots panikångest och elände.

Uppiggande läsning

Nu får det bli slut på alla negativa skriverier här på bloggen!!! Idag är jag glad och mår riktigt bra och trivs jättebra på mitt nya jobb. Så det så.

Panikångest

Min ständiga följeslagare genom livet sedan jag var 19 år heter panikångest. Det drabbade mig en dag när jag satte mig i soffan i min första lilla lya. Jag hade jobbat men var nu ledig över helgen och skulle koppla av med en tidning och en chokladbit.

Plötsligt började hjärtat slå i 180 och luften blev tunnare och tunnare för att tillsist försvinna ur rummet samtidigt som medvetandet sakta försvann. Jag var helt inställd på att dö men lyckades öppna fönstret och därefter ringa min pappa. Detta skedde nångång i februari-mars 1986. Sedan dess har jag försökt komma underfund med vad som egentligen händer i kroppen när det sympatiska nervsystemet plötsligt kopplas på helt utan anledning. Kroppen går i försvar på samma sätt som om jag stod ensam mot fyra muskedunder. Men det gjorde jag ju inte, jag satt i soffan och åt choklad. Men det enda som hänt i anslutning till mina utbrott av panikångest är att de föregåtts av en period av psykisk press. Stress, nervositet för något, obehagliga händelser av varierande slag. Men inget speciellt påtagligt.

1986 var panikångest inte speciellt vanligt och det tog ett tag innan jag fick "diagnosen". Nåja, det kvittade för jag trodde ändå inte på den då, jag var säker på att jag var döende. Va fan det kändes ju så!! Men mitt i alltihop sade jag upp mig från mitt jobb och började säsongsjobba på Liseberg istället. Perioden maj till september levde jag i en studentlya på Motgången, ja den hette faktiskt så och jobbade som kallskänka på Huvudrestaurangen.

Då och då var jag extra döende och jag minns speciellt en gång då jag höll på att dö väldigt mycket och kände att jag behövde läkarvård. Jag kände bara till Sahlgrenska och promenerade därför dit. Jag gick efter bilskyltarna. Nån strecka tog jag spårvagn, men största delen gick jag. Det tog väl ett par, tre timmar.

Sen stapplade jag in på akuten och sa att jag höll på att dö. De tog väl hand om mig och när de konstaterat att jag skulle överleva skickades jag till psykakuten. Där fick jag prata en stund och sen skickades jag hem med ett litet piller att sova på samt recept på medikamenter. Psykiatern visade mig till bussen och det visade sig att med buss kunde man åka hem till mig på ca 10 min.

Den ena medicinen jag fått utskriven provade jag en gång. Då sov jag till halv två en dag när jag skulle börjat jobba klockan åtta. Den tog jag aldrig mer. Den andra provade jag inte alls.

Sakta men säkert blev jag bättre istället. Det var aldrig snack om att jag skulle vara sjukskriven under den här tiden, nej jag bara acccepterade läget och sen var det bra med det, men strulig var jag ju och bodde mest hos mamma fast jag hade egen lägenhet.

Sedan blev jag nästan som vanligt igen till nästa stora utbrott. Då var jag 30 år. Emellan varven kunde jag väl ha någon liten känning men det var inte så farligt.

Den här gången mådde jag dåligt ganska länge och behövde hitta på något nytt i livet så jag sade upp min lägenhet för att komma ifrån området vi bodde i och där vi inte trivdes. Sen var jag bostadslös över ett år men började istället plugga till sjuksköterska och var ganska nöjd med tillvaron trots allt. Helst när vi äntligen fick ny lägenhet i området där vi ville bo. Och så träffade jag ju Togge.

Och sen blev jag 39 år innan det hände igen. Den här gången tog jag det mer på allvar men gemensamt för alla gånger är att jag absolut är säker på att jag håller på att dö. Så är det bara. Minnet är kort när det gäller obehagliga saker.

Den här gången lät jag mig faktiskt vara sjuk ett tag(ca 3 veckor) och blev insatt på bra medicin och fick tid till Kognitiv Beteende Terapi. Sen dess har jag mått riktigt bra. (Mycket tack vare att jag har en underbart klok man).Tills nu och nu ska jag ordna upp det här med en gång. Jag vet precis vad det är och hur jag ska göra. Fast obehaget är inte mindre för det. Det syns inte utanpå hur dåligt man mår inuti. Men den här gången har jag redskapen. Tji ska du få lilla panikångest!

Finaste begravningen ever

Jag har mått så dåligt över det här och så blev det så fint. Det var så underbart att träffa alla igen och det överglänste det jobbiga i situationen tack och lov. Jag skulle vilja ge prästen löneökning för hennes underbara jobb.

Vi träffades på gårdsplanen allihop i det gråmulna novembervädret. Och sedan gick vi in i den vackert pyntade kyrkan. Kistan omgiven av blommor och ljus och ett porträtt av Patrik fick mig att sätta gråten i halsen redan innan jag hann sätta mig ner. Så många minnen, så många tankar. Alla dessa jobbiga år som nu är över.

Begravningsgudstjänsten inleddes av Amazing Grace på orgel och sedan The power of love på spanska på cd. Sen var gråtandet igång på allvar. Patriks lilla mamma så överfull av sorg framför mig. Man ville bara ta henne i famn. Jag är ju mamma själv och ingen mamma borde få uppleva detta.

Gudstjänsten avslutades med bla annat Hallelujah på spanska innan vi lämnade kyrkan och fortsatte till farmor och farfar på smörgåstårta och kaffe. Vi fick skjuts av Norma, barnmorskan som förlöste mig en gång. Så trevligt att få träffa henne igen.

Timpa fick träffa sina kusiner och byta msn. Hans kusin Philip och hans flickvän väntar barn i maj. Sen fick jag och Timpa skjuts hem och tillbringade eftermidddagen med att prata och prata och prata om hans pappa. Jag har förhoppningsvis gråtit färdigt nu. Gud så jobbigt det har varit.

Vi har inte ett enda fotografi av Patrik men vi ska få är vi lovade. Tills dess tog jag ett fotografi med mobilen av samma som prydde kistan. Det blev inte så bra tyvärr men det är det enda jag har.

Nu ska vi gå vidare. Och Patrik ska vila i frid i tacksamt minne bevarad.

Jag borde vara jätteglad

Jag har nämligen fått nytt jobb. Men tyvärr mår jag inte alls bra just nu. Det blir säkert bättre efter begravningen när jag fått andas ut lite. Således blir det inget firande idag som planerat, ingen After Work. Men nu ska jag berätta om jobbet. Det är på medicinmottagningen och är på heltid måndag till fredag med lediga röda dagar. Precis som jag önskat i ett par års tid nu. Det passar helt enkelt bättre för mig att ha fasta tider och dessutom samma tider som min älskade man. Det ska bli så vansinnigt kul att göra något nytt!! Visserligen har jag känt mig vansinnigt trött på Helsingborgs Lasarett men jag får väl tänka om. Från och med måndag ska jag bara tänka positiva tankar om allting.

Snart, snart, snart..

..kommer vi att vara här.

Pissdåligt!

Ursäkta uttrycket men jag är lite uppretad. Vad är det med folk egentligen? Jag sökte ett jobb och blev kallad till intervju. Så långt var allt trevligt. Jag var på min intervju och det kändes bra och efteråt sa personen som hade hand om anställningen att jag skulle få besked inom två veckor, även om jag inte skulle få tjänsten alltså.

Sedan hörde jag ingenting och visst, jag kunde ha ringt och hört själv men först gav jag henne de två veckorna och sen en extra vecka och sen har det ju hänt så mycket så det blev inte av att jag ringde själv.

Då fick jag ett mail. Ett likadant mail som jag brukar få när jag sökt en tjänst och INTE fått komma på intervju. "Tack för visat intresse, tjänsten är nu tillsatt av annan sökande".

Tack för det. Jag vill kunna få en chans att fråga vad som gick snett, vad de sökte som jag inte hade..ställa frågor helt enkelt. Min personlighet är sådan att jag ringer inte upp NU, när hon via personalassistenten skickat ett avslag. Nu är jag förbannad. Nåja, en chef som bär sig åt på det viset vill jag ändå inte ha.

Idag känner jag mig som en död råtta

Jag är trött

Det är mycket som snurrar just nu i mitt huvud. Patriks dödsannons var idag. Begravning nästa fredag. Till råga på allt mår min lilla svägerska inte bra och är inlagd på sjukhus så jag är orolig för henne. Och så är jag orolig för mamma. Och så vet jag inte vad jag ska göra i framtiden. Ska jag plugga eller inte? Var vill jag jobba? Med vad vill jag jobba? Grubbel, grubbel.

Snö fi fan

Min moviestar

Goaste lilla Essi är kul att filma. Jag orkar inte lägga upp filmerna, jag länkar i stället.
Här hånglar Essi upp en köksstol och
här dödar hon en galge. Håll till godo.

Nej nu måste jag skriva något positivt

Jag vill bara berätta att min kära väninna Camilla har blivit mormor. Igår födde hennes dotter en pojke. Visserligen får det mig att känna mig lastgammal (vi är 41 år båda) men va fan..mormor, det är ju stort alltså :)

Året var 1991

Jag var 24 år gammal och hade sedan några år tillbaka ett ganska rörigt förhållande med J. Vi bodde ihop, flyttade ifrån varandra, gjorde slut, träffade andra..men vi var ju unga och omogna bägge två så det var väl ok, jag ser tillbaka på vårt förhållande som kul ändå. Det var ju mitt första.

Jag träffade Patrik den sommaren och plötsligt hade jag svårt att välja. Han var ju ganska strulig verkade det som men jag var förälskad. Jag höll på att avsluta mitt förhållande med J en gång för alla då men ångrade mig i sista stund. Sedan varken såg eller hörde jag av Patrik. Det var ju före mobiltelefonernas tid.

Året därpå tog det slut på riktigt med J. På Valborgsmässoafton var jag således singel och skulle fira. På den tiden firades Valborg ute på Råå och jag hade bestämt med ett gäng polare att hoppa på deras buss när de kom förbi mig. Men bussen var överfull och körde förbi hållplatsen. Jag bara såg mina kompisar och vi försökte signalera något om att ses någonstans när jag lyckades ta mig dit. Snopen stod jag kvar vid hållplatsen när jag plötsligt började spana in killen på andra sidan gatan. Han satt på hållplasen mot stan och verkade väldigt bekant..Jag var tvungen att kila över och kolla. Och visst, det var Patrik som just besökt sina förädrar och nu skulle han ner på stan. Det blev inget Valborgsfirande på Råå för min del. Jag följde med Patrik stället.

Under månaden som gick umgicks vi intensivt och visst, jag blev påmind om hans strulighet men jag var förälskad igen. Men sen började det gå överstyr. Han struntade i jobbet och festade med en polare i stället. Han försvann långa stunder. Han uteblev från sitt eget födelsedagsfirande hos mamma mm, mm. Jag var 25 år och tyckte att jag var grymt gammal. Jag hade jobbat sen jag var 18 år, jag hade levt i ett långt(tyckte jag) förhållande med J och nu var det dags att prova på nytt. Jag hade inte precis brytt mig om preventivmedel på sista tiden och i början av juni upptäckte jag att jag var gravid. Det var ju kul, tyckte jag, men inte Patrik. Vi sågs inte mycket nu och när vi sågs skrek han att jag skulle ta bort barnet.

Han och hans kompis hade börjat ta droger berättade han en dag, amfetamin. Kul. Jag försökte strunta i vilket, jag skulle nog klara mig på egen hand. Jag är inte precis känd för att tänka efter längre än näsan räcker, väldigt impulsiv är jag. Än idag gör jag helst som jag själv vill och tycker inte om att bli tillsagd fast jag har ju lärt mig att skärpå mig. Jag har ju fått lite livserfarenhet ändå, haha.

Tillsist träffade Patrik en tjej som "räddade" honom. Han flyttade hem till henne och kom ifrån allt strul. Och jag var okej med det, jag orkade inte med. Men han ringde mig mycket, så fort de bråkat, när han var full. Han dök upp mitt i natten och hans nya fick komma och hämta honom. De gifte sig i december och nu var även hon gravid. Så kan det gå.

Jag tyckte att Patrik och hans fru var jobbiga efter att jag fått barnet. De var två, jag var ensam. De ville leka familj, jag ville mitt barns bästa. Ändå motsatte han sig inte att jag fick ensam vårdnad. I augusti blev han pappa igen, till en flicka. Jag försökte vara snäll, försökte låta Timpa träffa sin pappa men det hände så ofta att han inte dök upp fast vi väntade hela dagen.

I november träffade jag en ny man. Då blev det bättre. Jag hade tillbringat timmar i telefon med Patrik om nätterna och försökt vara hjälpsam och lyssna på allt trassel han upplevde. Men K tyckte att det var slut med snällheten nu. Och när jag inte var snäll längre fanns ingen anledning att kontakta mig, inte ens för Timpas skull.

Han fortsatte sitt missbruk (alkohol). Vi hade kontakt i bland,jag träffade hans syskon och syskonbarn ibland och hans föräldrar i bland. Men det blev ingen kontinuitet i det hela och Timpa började kalla K för pappa.

Efter 1995 ungefär sågs vi i stort sett inte alls. Jag hörde senare att hans fru lämnat honom. När Timpa var ungefär 7 år dök han upp en sväng och lovade sitt barn guld och gröna skogar och så var vi på ett kallas där Timpa fick träffa sin halvsyster. Sedan blev det inte mer.

Jag har aldrig sagt ett ont ord om Patrik inför Timpa när han växte upp. Men när han blev större bestämde han sig för att hata sin far alldeles på egen hand.

För några år sedan började Patrik dyka upp igen. Han sålde hemlösas tidning utanför vår lokala livsmedelsbutik och det irriterade mig. Varför just där? Timpa tyckte inte att det var så kul. Han skämdes, var ju kommen i puberteten. Patrik tjatade om att träffas och ville inte förstå att det inte var av intresse för hans son. Han försökte ständigt sluta upp med sitt missbruk. Vad jag förstod var det Benzodiazepiner som var drogen just nu. Han försökte många gånger ta sitt liv på allehanda sätt. Det började han med när hans bäste vän dog av en överdos.

Jag skäms inte över att jag har barn med en missbrukare. Det gör inte mig till en sämre människa. Både Timpa och hans syster är två fina intelligenta ungdomar och det strul vi haft med Timothy har inte med hans pappa att göra.

Jag berättar det här för att jag behövde skriva av mig. Det hände ibland att jag önskade att Patrik var död istället för att han strulade omkring och dök upp när man minst anade det men det var ju inte på riktigt. Helst av allt hade jag önskat han verkligen lyckades ta itu med sina problem och kunde leva ett lyckligt "normalt" liv. Och att han och Timpa kanske, någon gång hade kunnat finna varandra. Nu blir det inte så.

Tar det aldrig slut?

I eftermiddags ringde det på dörren. Utanför stod en man som jag inte känner men känner till. Han är morbror till Timothys pappa. Jag förstod med en gång. Patrik är död. Han tog livet av sig i morse.

Timpa tar det bra, de kände ju aldrig varandra. Det är värre med mig, som vanligt. Men jag har Togge m fl, jag klarar mig bra men ändå..det är lite väl mycket elände just nu.

Jag träffade Patrik på bussen för bara några veckor sedan. Det känns bra. Jag vet hur dåligt han mått, jag vet hur många gånger han försökt tidigare. Jag vet att han har det bra nu. Ingen mår bra av att leva ett liv i missbruk. Patrik blev 43 år gammal. Sov gott Putte.

Livstecken

I går var det för en gångs skull en behaglig dag på jobbet. Jag vet inte när jag kände så sist. En bra avslutning på arbetsveckan således.

Jag börjar äntligen bli frisk också. Någon som haft öronkatarr? Jag har aldrig varit så trött och yr och vimsig som jag varit en månad nu. Hoppas det försvinner helt snart!!!

Förresten har jag glömt att berätta, jag har en kollega som haft pappa som lärare i skolan. Hon har berättat att när eleverna inte ville hålla tyst brukade han dra naglarna mot griffeltavlan. Än idag ryser hon när hon tänker på det. Kul tyckte jag :)