Höstlov

Ordlös Onsdag

Allmänt babbel

I morse strax efter att jag vaknat upptäckte jag att jag var döende. Förmodligen hade jag en rejäl inre blödning. Uffa hugaligen så hemskt! Men så kom jag på att jag ätit rödbetor dagen före. Och då blev jag raskt botad och kunde återgå till livet. För övrigt har vi babyboom på jobbet. Två bebbar födda samma vecka. En söt liten flicka till Ditte den 22/10 och en rejäl stilig gosse till Maria den 27/10. Grattis till dom!!!
Höstlovsveckan har börjat och huset har varit fullt sedan i fredags. Minst tre personer vistas på Timpas rum hela tiden och de avlöser varann så jag inte har en aning om vem som är där just nu, förutom Andy och Timpa då som är liksom kärnan i samvaron. Det är rätt trivsamt egentligen men Essi tycker inte om detta eviga springande utan är nervös och missnöjd. Togge och jag försöker vara lite duktiga men igår var vi slappa som fan, det var skönt. Så livet är rätt gott ändå trots att det snart är vinter.Tjingeling!

Var och varför?

Ordlös Onsdag

Nu har jag gjort rätt för mig!

Eftersom jag inte vill riskera mitt goda..hrm..rykte som sjuksköterska så har jag nu inför vittnen återlämnat en tub microlax till min arbetsplats.Alltså den jag använde till katten.

Lat Onsdag

Ordlös Onsdag

Jag har laxerat katten!

Stackars Essi. I några dagar nu har den lilla damen varit djupt olycklig. Hon har inte velat äta, inte dricka, helst bara ligga under sängen. En titt i tom kattlåda vittnade om förstoppning och lilla magen kändes lätt spänd.

Jag är ju sjuksköterska så jag gjorde så klart en riktig undersökning också och jo, nog var katten förstoppad alltid. Så jag försökte få i henne mjölk och hälla olja på maten men , nej, damen ville inte ha. Jag köpte dyrt foder hos veterinären men nej, damen ville inte ha. Jag stal en tub microlax på jobbet i ren desperation. Och så tryckte jag till :)

Nej då, jag är inte så dum så att jag använde hela tuben. Det dröjde 2-3 minuter. Katten gick på låda, krafs, krafs. Men inget resultat. Om igen, och igen. Och efter en kvart, jippi, utdelning! Jag vet inte vem som blev gladast, jag eller katten men genast gick hon till matskålen och smörjde kråset. Är jag inte en sann djurvän?

5 år av kärlek

Idag är det fem år sedan jag och Togge träffades. Fem underbara år av kärlek. Och min sjuke make har använt sig av en bulvan (svärmor) för att kunna ge mig blommorna, det är kärlek det :)

Jag älskar dig Torgny!

Makekrake

Ordlös Onsdag

Hett

För tillfället råder lugn i familjen. Vi har vant oss vid varann igen och vi trivs. I helgen kom två datorer på besök. Det skulle nämligen LANAS i fjortonåringens rum. Datorerna hade sina ägare med sig och hela patrasket stuvade in sig på Timpas lilla rum. Med tre datorer, Tv, lampa och tre datoranvändare på rummet blir det varmt, för att inte säga hett. Således tyckte somliga datoranvändare att det var bäst att klä av sig. Jag hade jobbat och kom hem kvart i tio och bänkade mig i soffan en stund då plötsligt en fjortonåring helt obekymrad kommer vandrande i hallen endast iklädd boxerkalsong. Hej, hej sa jag. Hej sa han och gick in på toa. Jag upphör aldrig att förvånas. Polare nummer två behöll dock t-shirten på och Timpa klädde inte av sig över huvud taget. Nåja, jag är glad att de är här. Det känns tryggt, de trivs och de är inte ute och ränner och blir ihjälslagna. Fast..finns det nån som vill betala vår nästa elräkning? Frivilligt? För att det finns för mycket pengar kvar på kontot eller nåt?

Vet du inte vad lana är för något? Då finns en bra förklaring här, i sista stycket.

Svenska skolans 50-års jubileum

Den 29 september fyllde Svenska Skolan i Lissabon, Carcavelos, 50 år och det firades med pompa och ståt och ett förfärligt regnväder. Jag, mamma och Togge flög ner på en snabbvisit. Vi kom fredag natt och åkte hem tidigt måndag morgon. Det blev en hektisk helg men kul. Här är några bilder från själva firandet. Jag lägger ut lite andra bilder från resan senare.

Lite mingel på skolgården. Marianne och mamma i rött.

Fröken Mariannes urtrevliga son Henrique och mammas öra

Henriques fru Karin (i blommigt) och några av Finnbergarna (stående)

Fröken Marianne håller tal (det var strålande)

I förgrunden syns skolans nuvarande rektor, Eva i gult

Mamma, fröken Marianne och jag i min gamla skolsal

Bildkollage med skolans elever. Klicka på bilden så ser du mig som rövare.

Lite vacker folkmusik. Det är skolans yngste elev på cello och han kom direkt från doktorn med ett par stygn i pannan.

Glatt gäng i Madrid!

Brevlådor

Ordlös Onsdag

Dagen igår

Redan på morgonen syntes det att det skulle bli en fin dag

Jag och Togge åt lunch på stan och efteråt lade jag mig under björk i Grytan

Här ligger jag under björken med ryggsäcken som kudde, och kisar mot den starka höstsolen

Sen var det dags att gå till jobbet

Och här är jag, ombytt och redo att ta hand om folk

Nypon

Ordlös Onsdag

Hur mycket ork måste man ha?

I går kväll talade jag inför massorna. Nåja, en massa föräldrar i alla fall. Det var föräldramöte i Timpas klass och jag kände att jag själv ville säga några ord om det gångna året och vad som hänt. Jag ville att det skulle komma från mig och inte som någonslags andrahandsinformation från lärarna som trots allt inte kan förstå vidden av det här på samma sätt som jag som är förälder och har varit med hela tiden. Det kändes bra, jag fick bra respons och många tack. Modigt tyckte några. Fast det vet jag just inte. Man gör det man måste. Men trots att allt verkar lösa sig till det bästa så känner jag hur orken tryter. Energin rinner ur mig i strida strömmar trots att jag kämpar emot. Det måste ta slut nu. Jag måste få andas. Det är lätt att spela apa och tramsa och skratta men egentligen vill jag sitta ensam i en stuga någonstans och skriva. Jag vill skriva ner allt det här. Jag vill dokumentera varenda minut. Jag vill vara i fred men samtidigt vara nära. Jag vill jobba men när jag är där vill jag hem. Jag vill sova men när jag sover vaknar jag. Jag är trött hela dagarna. Men jag klagar inte egentligen. Jag är bara trött. Vem bjuder mig på en vecka i solen?

Sommarminne

Ordlös Onsdag

Löpning

Sista semesterveckan i år tog jag beslutet att sluta banta och börja röra på mig mycket mer i stället. Anledningen var att jag ständigt bantar men bara går upp i vikt i stället. Således inköptes ett par löparskor. Jag gav mig sedan duktigt ut i skog och mark och försökte få i gång löpningen men det var tungt och det gjorde ont och kändes inte alls bra faktiskt.

Men så ropade Togge på mig en dag där han sofflåg och tittade på Finnkampen. Titta på henne, sa han och pekade på Lilian Magnusson. Togge drog hennes histstoria lite hastigt och att hon börjat träna för att gå ner i vikt efter sina graviditeter. Hon hade följt Anders Szalkais träningsprogram på webben. Jag kunde inte låta bli att kolla upp honom. Och faktiskt, nu är jag i gång med löpningen enligt hans tolvstegs program. Det trodde jag egentligen aldrig om mig själv.

Fördelen med att jogga är att det inte finns några ursäkter. Jag måste inte åka någonstans, det är bara att gå ut genom dörren och sätta igång. Den här veckan står det tre löppass på mitt schema och jag längtar faktiskt till i morgon när det är dags igen. Helt fantastiskt. Men än är det långt kvar. Framåt jul får vi se om jag lyckats rota den här nya goda vanan.

Tiger

Ordlös Onsdag

Lägesrapport

Nu är det bara en vecka kvar tills min son kommer hem igen. Egentligen är han färdigutredd och vill inget hellre än flytta hem och börja skolan men det är så klart en massa förberedelser och möten. När han blev sjuk startade en massa ryktesspridning och om Timpa gjorde något bus, vilket han gjorde, han är ju tonåring, blev detta uppblåst till oanade proportioner. Hela lärarlaget kom i gungning och sen även föräldrarna till en del av hans kompisar.

Sånt gör mig så himla ledsen. Ingen har hört av sig hit till oss och velat höra sanningen. En mamma talade till exempel om för mig att bara för att min son knarkar så ska han inte dra in hennes son i det. Jag förklarade att min son inte knarkar men jo då det gjorde han visst sa hon flera gånger och varken jag eller hon visste minsann vad våra barn hade för sig när vi inte var med. Väldigt sorgligt för henne då, men jag hade faktiskt tillbringat två månader dag och natt tillsammmans med min son inlagd på sjukhus i Malmö på låsta avdelningar så jag skulle nog ha märkt om han rymt från mig och knarkat. Dessutom är han ju drogtestad så där en 4-5 gånger.

Nu oroar jag mig för om den här "mobbingen" ska fortsätta när han kommer tillbaka. Timpa som kommit så långt med medicinering och sättet de jobbat på på utredningshemmet. Han är så klok och lugn och fin och jag är så glad att han är tillbaka på banan igen. Han kunde ju till och med varit död om han lyckats med sina självmordsförsök. Nej förstör någon hans väg tillbaka nu med sitt dumsnack så blir jag farlig, det lovar jag.

Upp och ner

Ordlös Onsdag