Jag saknar ett par svarta adidasskor att snava på när jag kliver in i hallen. Jag saknar tjat om pengar och kebabtallrik. Jag saknar svarta kläder på tvättlinan. Jag saknar sarkasmer ur en tonårsmun. Jag saknar ljudet av tonårspojkar bakom en stängd dörr. Jag saknar ljudet av en hårdrockslåt som spelas om och om igen. Jag saknar att brödet alltid är slut i frysen och att hitta ett tomt mjölkpaket i kylskåpsdörren på morgonen när jag stiger upp. Tjugo minuter på tu man hand har vi haft sen den 25 juni. En ledig söndag har jag haft sedan dess och den söndagen var jag för psykiskt trött för att åka upp. Den söndagen behövde jag med min man för att ladda kraft, för att orka vidare. Nu berättade personalen att de planerade hembesök för honom nästa vecka. Tisdagar och torsdagar brukar de göra sånt på, eftersom personal måste följa med . Och sonen var eld och lågor när jag pratade med honom. Problemet är bara att tisdag och torsdag nästa vecka jobbar jag kvällspass. Vill jag skrika eller vad!!!
3 kommentarer:
Lag om alltings jävlighet brukar det kallas. (Ursäkta svordomen)
Man får svära på min blogg :)
Jag kommer ihåg när min kicka flyttade till dig för att fixa grundskolan utan att tillbringa dagarna i skogen... Jag sörjde, hon sörjde, du sörjde... och Timpa och hon slogs om godbitarna...
Sorgen har sin tid, och den måste få vara. Den måste få dra i känsliga tårar. Det var nödvändigt att hon fick göra sitt val, och jag grät i tre veckor... Det var nödvändigt att gråta då, och först då fick jag en kram när hon kom med tåget. Min lilla bebis hade blivit sin egen...
När hon sen flyttade till ett eget hem, behövdes inga tårar!
Skicka en kommentar