Varför finner jag mig jämt i allting?

När jag var liten var jag sån som gärna ville bestämma vad vi skulle leka och blev ganska sur när folk inte ville det samma som jag. När jag sen började skolan och därefter arbeta blev jag plötsligt en sådan person som helst ville synas så lite som möjligt och bestämma, hu, det fick gärna någon annan göra.

För många år sedan hade jag ett vikariat i ett dagiskök. Där hade de från början varit 3 heltidare. Sen blev de 2 och sen 1, 5 och tillsist bara 1 heltid som skulle göra samma saker som förr. Laga maten, diska, fixa mellanmål, beställa varor osv.

När jag så började mitt vikariat ville chefen skära ner tjänsten ytterligare och helst skulle man klara jobbet på 3-4 timmar. Det var en omöjlighet sa hon som jag vikarierade för men jag sa: ”Äh, det fixar jag!” Och så jobbade jag häcken av mig och klarade det. Jag hade inte tanke på hur korkat det var och hur mycket jag sabbade för den stackars damen som skulle komma tillbaka och jobba där sen.

Och nu idag på jobbet diskuterade vi det där med att vara ensam syrra på kvällen. Det går ganska bra, sa jag, det är oftast inga problem. Men där tänkte jag ju inte längre än näsan räcker igen. Vilken tur då att det finns personer som min kära kollega XXXXX som ifrågasätter och inte alls tycker att det är ok och som vågar säga ifrån.

Tänk om vi bara hade varit bemannade med sådana mesar som jag. Då hade vi sagt ja och amen till allting, jobbat ihjäl oss varenda dag men om någon frågat hade vi svarat, nej det är så bra så bra så. Allting funkar sååååå fint.

Varför har jag blivit sån? Egentligen är jag inte rädd för att säga ifrån jag bara lyckas finna mig i allting. Jag står ut men inte fanken mår jag bra av det i slutänden. Nej, nu måste jag sluta upp med det här tramset. Från och med nu ska jag sluta fisa och säga ifrån jag med!