Sentimental

Jag är sentimental idag. Det har väl sina skäl antar jag. Igår kväll när jag skulle somna låg jag och tänkte på när jag var gravid och väntade Timothy. Jag var ensam om lyckan över det väntade barnet. Det fanns ingen som lade sitt huvud mot min mage och kände sparkarna och undrade vem det var som fanns där inne. Min pappa blev sjuk det året. Tillsist hamnade han på sjukhuset. Jag avskydde att behöva gå dit men jag gjorde det ändå. Det var inte så att jag inte ville besöka min far, det var bara svårt för mig att se honom ligga där och tyna bort. En dag när jag satt där och vred mig på stolen vid hans säng sträckte han fram sin hand och rörde vid min tjocka mage. ”Det är en del av mig som finns där inne” sa han med bruten röst. Pappa visste att han skulle dö, men jag ville inte inse det. Då började han plötsligt dikta för mig där jag satt:

Får jag lämna några blommor - ett par rosor i din vård ?

och du må ej vara ledsen, min kära

Ty de rosorna är komna från en konungagård, det vill svärd för att komma dem nära

Den ena den är vit och den andra den är röd men den tredje vill jag helst dig förära

Den blommar inte nu, först när givaren är död

Den är underlig den rosen min kära

Den blommar inte nu, först när givaren är död - men då blommar den rätt länge, min kära

Det tog en stund för honom att läsa dikten, hela tiden tappade han rösten och kämpade mot gråten. Det var ett starkt ögonblick. Dikten är skriven av Nils Ferlin och den har även blivit tonsatt av Lille Bror Söderlundh. På pappas begravning några månader senare spelade och sjöng mina kusiner visan. Så fort min kusin tog ton med tvärflöjten började mina tårar rinna.