Mina goa gullisar

Min Togge, världens bästa make som står ut med mig och alla mina konstigheter. Och vår goaste lilla gumma Esmeralda.

Old music

Först en goding som påminner mig om förr, som fanns på 80-talet ihop med min dåvarande, Jimmy. Han kanske inte vet det men han gjorde ett superjobb med mig. Tack.
Och sen ännu en gammal goding som betytt mycket för mig och Timpa i vår. Tack Freddy.

Soft work

Efter en blodig arbetsdag, ni inblandade vet vad jag menar, så softade jag i lotten idag, fast Togge arbetade. Det här är en vy från vår lövkoja där jag slappt sippade rödvin.

Kärt besök och minnen

Och nu är även 44:orna för små

Älsklingsbyxor

Jag har ett par byxor som jag formligen avgudar. Det är alls inget speciellt med dem. De är vanliga svarta och passar både som finbyxa och vardagsbyxa. Men de är så jäkla sköna. Egentligen blev de för stora för ett par år sedan men jag fortsatte använda dem ändå och nu vet jag inte om de är tre eller fyra år gamla.

Nu i sommar upptäckte jag plötsligt hur fula de blivit, inte bara fransiga där bak utan urtvättade också, nästan bruna istället för svarta. Förtvivlan! Så jag gick till affären där de en gång köptes för att kika på ett par nya. Jag skulle blivit glad om de var någorlunda lika de gamla. Och vad finner jag? Jo, exakt samma byxa! Samma passform, samma fickor, samma färg, samma allt! Glädje! Och dessutom fick jag 100 kr rabatt. Lycka!

Så om ni undrar om jag inte har nåt annat att ta på mig, som går i samma byxor år efter år. Nu vet ni. Och jag älskar mina byxor, så det så!

Vid regnbågens slut

Ordlös Onsdag

Hujeda mig

Regn och regn och papper och papper i drös om saker som jag inte vill läsa. Essi är den enda som är klok här i familjen. Hon har fattat att om det är så här mulet och trist, ja då går man och lägger sig. Hela dan till och med, om man har lust till det :)
Men sonen kommer hem på torsdag och min kollega G var snäll och bytte tur med mig. Åh, vad glad jag blev.

Saknad

Jag saknar ett par svarta adidasskor att snava på när jag kliver in i hallen. Jag saknar tjat om pengar och kebabtallrik. Jag saknar svarta kläder på tvättlinan. Jag saknar sarkasmer ur en tonårsmun. Jag saknar ljudet av tonårspojkar bakom en stängd dörr. Jag saknar ljudet av en hårdrockslåt som spelas om och om igen. Jag saknar att brödet alltid är slut i frysen och att hitta ett tomt mjölkpaket i kylskåpsdörren på morgonen när jag stiger upp. Tjugo minuter på tu man hand har vi haft sen den 25 juni. En ledig söndag har jag haft sedan dess och den söndagen var jag för psykiskt trött för att åka upp. Den söndagen behövde jag med min man för att ladda kraft, för att orka vidare. Nu berättade personalen att de planerade hembesök för honom nästa vecka. Tisdagar och torsdagar brukar de göra sånt på, eftersom personal måste följa med . Och sonen var eld och lågor när jag pratade med honom. Problemet är bara att tisdag och torsdag nästa vecka jobbar jag kvällspass. Vill jag skrika eller vad!!!

Tryggt toalettbesök

Ordlös Onsdag

Konsten att slå i ett jordankare

Söndag morgon, enda lediga dagen tillsammans med min älskling den här veckan. Togge och jag skippade sovmorgonen och begav oss istället tidigt till lotten för att bygga uteplats. Jag hade planerat det hela väl och köpt sex jordankare, sex långa käppar och ett långt "vindskydd" av bambupinnar. Av detta kulle vi skapa en liten uteplats, en lövkoja, typ berså bland rosor,björk, syrén och hagtornsbuskar. Det var bara det att vi inte hade de rätta verktygen för att slå ner dessa jordankare.

Vi började glada i hågen med det första ankaret. Till vår hjälp hade vi en brädstump och en vanlig hammare. Det gick inte alls. Då tycket Togge att vi skulle gräva ett litet hål först för att så att säga bereda väg för ankaret. Fast vi hade inget att gräva med med oss hemifrån. Men Togge snokade lite hos vår granne och fann en gammal grep. Togge började med det första hålet. Först grävde han lite med grepen och sen petade han med en lång pinne. Jag fick överta grepen och skulle börja med nästa hål. Jag tog inte i särskilt hårt men plötsligt gick skaftet på grepen av och jag slog en volt i luften och landade snyggt på rygg utan att skada mig. Men skrek gjorde jag ju, av skratt. Togge frågade snällt vad fan jag höll på med.

Nåja, efter en stund dök vår snälla granne upp och lånade oss en slägga och ett spett. Självklart gick det genast bättre och Togge och jag kom på en fenomenal teknik som gick ut på att jag ställde mig på plankan över ankaret och balanserade medan han slog ner det mellan mina ben. Det fanns ju buskar och träd för mig att hålla mig i så det gick ganska bra balansmässigt, fast i björken fanns det pissmyror som bet sig fast i mina armar. Aj, aj.

Vi lyckades i alla fall slå ner alla sex jordankare och skapa vår lilla lövkoja. Det blev inget arkitektoniskt mästerverk men den lilla uteplatsen kommer säkerligen att fylla sin funktion. Nu är det bara att vänta på lediga dagar och ljumma sommarkvällar.

Tiden läker alla sår?

Jag mår mycket bättre. Det är skönt att vara igång att arbeta även om jag blir trött fort och det har varit rätt mycket att göra senaste veckan. I torsdags träffade jag käre sonen. Han hade funnit sig ganska väl tillrätta och mådde ganska okej. Han skämtade och körde killsnack med den manliga personalen och berättade att de hade varit på go-cart banan och ville såklart ha pengar av sin ömma moder. Det fick han.

Katt eller Cobra?

Ordlös onsdag

Dagens skörd

Vi har ju sedan i våras brukat en halv odlingslott och det har varit mycket jobb med den vill jag lova. Den har varit misskött flera år och vi slåss som fanken med ogräset. Denna skörd är faktiskt också ogräs, i form av självsådd potatis. De har dykt upp överallt i hela landet och stört mina andra stackars odlingsförsök i ogräset. Idag blev jag förbannad och grävde upp dem allihop så att det inte ska bli några nya självsådda till nästa år. Det var en salig blandning av asterix, vanlig potatis (sort vet ej) och en och annan mandelpotatis. Goda är dom i alla fall.

Inbjudan till 50-års jubileum

Som jag skrev tidigare här på bloggen så fyller Svenska skolan i Lissabon (Carcavelos) 50 år i år och nu har inbjudan kommit. 29 september blir det fest och jag var snabb att boka in oss. Får jag inte ledigt den helgen säger jag upp mig, sant som satan. Jag var rädd att det skulle bli jättedyrt men 3700 kr per person för flyg och hotell tre nätter i centrala Lissabon med frukost var väl inte så farligt? Väl? Bilden är tagen 1976 och föreställer alltså skolan. På deras hemsida finns bilder av hur den ser ut nu. Jag lägger en länk här på evenemanget och maten. Det ska bli så kul!

Och förresten, skolan fick en fana av kungen i år på nationaldagen och bland representanterna fanns såklart min gamla fröken som startade skolan då, för 50 år sen. På bilden här syns min fröken Marianne till vänster.

Madame Flod

Jag heter Anna-Eva, det har kanske inte undgått någon vid det här laget. Det är ett namn som varit ganska besvärligt att leva med eftersom det anses konstigt. När jag växte upp hände det många gånger att jag önskade att jag hette något annat.

Men nu har jag vuxit upp och är förtjust i mitt namn. Det händer fortfarande att folk tycker att namnet är besvärligt, jag minns aldrig vad du heter, det är så svårt att säga. Eller så får jag heta Anna-Karin eller Eva-Lotta eller gud vet vad istället. Förr sade jag aldrig ifrån utan lät folk kalla mig vad de ville, jag förstod ju ändå vem de menade.

Men i alla år har jag berättat för de som velat lyssna om en väldigt känd Anna-Eva som de flesta känner till utan att veta om det.

August Strindberg skrev romanen Hemsöborna som handlar om livet i skärgården och madame Flod som gifter sig med Carlsson som egentligen bara vill åt hennes pengar. De flesta minns TV-serien från 1966 med Siv Ruud som madame Flod. Men ingen har vetat att hon hette Anna-Eva i förnamn.

Tills nu, för några dagar sedan. En patient frågade mig plötsligt "Heter du Anna-Eva?" "Ja", svarade jag såklart. "Men det är ju madame Flod". Jag blev ruskigt imponerad. Efter 40 år finns det äntligen någon som känner till detta. Både patienten och patientens rumskamrat kallade mig sedan madame Flod resten av dagen. Det var kul.

Modevisning

Och så här på söndagseftermiddagen har jag nu knepat och knåpat ihop en moderiktig dumstrut som jag kan dra på mig om jag blir mesig och fisig igen.

Varför finner jag mig jämt i allting?

När jag var liten var jag sån som gärna ville bestämma vad vi skulle leka och blev ganska sur när folk inte ville det samma som jag. När jag sen började skolan och därefter arbeta blev jag plötsligt en sådan person som helst ville synas så lite som möjligt och bestämma, hu, det fick gärna någon annan göra.

För många år sedan hade jag ett vikariat i ett dagiskök. Där hade de från början varit 3 heltidare. Sen blev de 2 och sen 1, 5 och tillsist bara 1 heltid som skulle göra samma saker som förr. Laga maten, diska, fixa mellanmål, beställa varor osv.

När jag så började mitt vikariat ville chefen skära ner tjänsten ytterligare och helst skulle man klara jobbet på 3-4 timmar. Det var en omöjlighet sa hon som jag vikarierade för men jag sa: ”Äh, det fixar jag!” Och så jobbade jag häcken av mig och klarade det. Jag hade inte tanke på hur korkat det var och hur mycket jag sabbade för den stackars damen som skulle komma tillbaka och jobba där sen.

Och nu idag på jobbet diskuterade vi det där med att vara ensam syrra på kvällen. Det går ganska bra, sa jag, det är oftast inga problem. Men där tänkte jag ju inte längre än näsan räcker igen. Vilken tur då att det finns personer som min kära kollega XXXXX som ifrågasätter och inte alls tycker att det är ok och som vågar säga ifrån.

Tänk om vi bara hade varit bemannade med sådana mesar som jag. Då hade vi sagt ja och amen till allting, jobbat ihjäl oss varenda dag men om någon frågat hade vi svarat, nej det är så bra så bra så. Allting funkar sååååå fint.

Varför har jag blivit sån? Egentligen är jag inte rädd för att säga ifrån jag bara lyckas finna mig i allting. Jag står ut men inte fanken mår jag bra av det i slutänden. Nej, nu måste jag sluta upp med det här tramset. Från och med nu ska jag sluta fisa och säga ifrån jag med!

Hm, hm, hm..faktiskt ganska glad idag

Även fast det regnade hela dagen och även fast xxxxx :) röt högt på expeditionen och även fast jag skar mig i fingret på paraplyet så blodet rann och även fast jag var dum mot Togge i morse och även fast jag ätit för mycket mat och även fast jag inte orkade träffa Malena på stan och hennes kompis från Kungsbacka och även fast jag hela tiden hostar så jag kiknar. Även fast allt detta så är jag glad för jag har pratat med Timpa och han ville prata med mig och han var glad och vi pratade på riktigt och han sa hej då utan att lägga luren i örat på mig. Han sa hej då, nu ska jag se på TV.

Bilden är från en av de roliga dagarna i Malmö, när jag och Timpa gungade på dagisets lekplats och sjöng We are the champions i högan sky utan att skämmas över någonting :)

Here I go again

Eva är nostalgisk på sin blogg och fick mig att tänka på en gammal goding som gett mig styrka många gånger i livet; Here I go again med Whitesnake. Nu är jag inte ensam längre, jag har Togge som stöd i mitt liv men mina känslor är fortfarande mina egna. Fan jag hatar att krisa men kriser ska gås igenom, tyvärr.

Sentimental

Jag är sentimental idag. Det har väl sina skäl antar jag. Igår kväll när jag skulle somna låg jag och tänkte på när jag var gravid och väntade Timothy. Jag var ensam om lyckan över det väntade barnet. Det fanns ingen som lade sitt huvud mot min mage och kände sparkarna och undrade vem det var som fanns där inne. Min pappa blev sjuk det året. Tillsist hamnade han på sjukhuset. Jag avskydde att behöva gå dit men jag gjorde det ändå. Det var inte så att jag inte ville besöka min far, det var bara svårt för mig att se honom ligga där och tyna bort. En dag när jag satt där och vred mig på stolen vid hans säng sträckte han fram sin hand och rörde vid min tjocka mage. ”Det är en del av mig som finns där inne” sa han med bruten röst. Pappa visste att han skulle dö, men jag ville inte inse det. Då började han plötsligt dikta för mig där jag satt:

Får jag lämna några blommor - ett par rosor i din vård ?

och du må ej vara ledsen, min kära

Ty de rosorna är komna från en konungagård, det vill svärd för att komma dem nära

Den ena den är vit och den andra den är röd men den tredje vill jag helst dig förära

Den blommar inte nu, först när givaren är död

Den är underlig den rosen min kära

Den blommar inte nu, först när givaren är död - men då blommar den rätt länge, min kära

Det tog en stund för honom att läsa dikten, hela tiden tappade han rösten och kämpade mot gråten. Det var ett starkt ögonblick. Dikten är skriven av Nils Ferlin och den har även blivit tonsatt av Lille Bror Söderlundh. På pappas begravning några månader senare spelade och sjöng mina kusiner visan. Så fort min kusin tog ton med tvärflöjten började mina tårar rinna.

Regn

Det regnar ute idag. Det regnar så mina fötter blir kalla och blöta på balkongen och det inte är skönt att sitta där. Det regnar inne också. Det regnar i mina ögon, det regnar i mitt hjärta. Om det ändå ville sluta regna.

En bild säger mer än tusen ord

Ordlös onsdag

Allmän information

Min syster tycker att min make är en gammal galosch. Äh, förlåt Maria jag kunde inte hålla mig. Tavlan är jättefin.

Drömtydning

I natt hade jag en märklig dröm. Jag drömde att Togge klagade över att det var getingar i badrummet. Jag sade till honom att det hänger en flugsmällare i duschen, det är bara att slå ihjäl dem. Men Togge ville att jag skulle göra det. Och jag slog men när jag slog var det plötsligt fåglar jag slog i hjäl. Vackra färggranna fåglar som jag slog tills de slutade sprattla. Jag mådde väldigt dåligt över att behöva göra detta.

Jag funderade väldigt över vad drömmen kunde betyda och när jag kollade i drömlexikon upptäckte jag följande.

Att drömma om:

Badrum - betyder att det finns ett behov av att rena sig emotionellt och psykologiskt. Man kan behöva göra sig av med känslomässigt och psykologiskt bagage. Badrum är en god drömsymbol.

Ohyra - En rätt vanlig dröm som betyder att man har oförlösta födelsebindningar till sina föräldrar, primärt modern.

Fåglar - Kännetecknas av att de befinner sig i luftelementet. Detta element är förbundet med hjärtcentrat och indikerar aspekter av frihet, oberoende och överskådlighet. Beroende på vilken fågel man drömmer om pekar drömmen på psykologiska tryck hos drömmaren som är under utveckling.

Död - Död är oftast en symbol över någon slags avslut. Det betyder ett slut på något och en början på något nytt. Drömmar om död är oftast en positiv symbolik.

Med tanke på vad jag går igenom just nu var drömmen alltså inte så konstig ändå.

Somliga ränder går aldrig ur

5/1- 07

2/7- 07

Kraschlandning

I går landade jag och flera månaders nervositet och spänning lossnade. Jag grät floder och trodde jag skulle kvävas. Det är så konstigt, visst visste jag att det skulle komma någon form av reaktion men när den väl kom var jag fullständigt oförberedd. Vi hade haft en trevlig kväll hos svärmor och Micke. Togge som är lite förkyld, gick och lade sig men jag ville vara uppe en stund till. Jag läste lite och sen zappade jag lite framför TV:n och fastnade framför Sugarland Express som just körde i gång. Jag hann väl se på filmen 10 min när det bara sa pang. Jag grät och grät, Togge vaknade. Jag rusade in på Timpas rum och grät ännu mer. Katten följde ängsligt efter mig hela tiden. Sen rann all kraft ur mig och jag orkade knappt krypa i säng. Det var ruskigt obehagligt. Jag snarade svimmade än somnade men sov hela natten om än oroligt. Katten låg hos mig och vakade. Idag mår jag ganska bra igen och har haft en kul dag på Bakken med Togge.

Och förresten, tack alla kända och okända för ert stöd! Det betyder massor!

Sömnlös

Jag tycks helt ha tappat förmågan att känna trötthet. Det är märkligt. I flera månader nu har jag bara varit trött, trött, trött ständigt trött och nu kan jag inte sova. I går var jag uppe 20 jobbiga timmar i sträck men var inte det minsta trött när jag lade mig. Idag sov jag visserligen till halv elva med vissa avbrott men nu halv ett på natten är jag klarvaken. Och då har ändå jag och syrran träffats, haft mysigt och konsumerat en del alkohol. Och mat såklart. Normalt brukar jag vilja lägga mig redan klockan nio. Ja, jag vet, det är en mesig tråktid för en vuxen människa att lägga sig på men jag tycker om att gå upp tidigt. Så var det dock inte förr. Då var klockan tio en helg rena ottan. Nu baxnar jag när jag sover så länge och misstänker allvarlig sjukdom. Min man är dock inte lika förtjust över mitt nattugglande trots att jag är tyst som en mus och katten ligger här i fåtöljen bredvid mig och sover snällt hon också. Det är egentligen konstigt tyst här hemma. Ingen unge som tillsammans uppe med kompis, spelar musik, visserligen svagt, men ändå halva natten. Ingen stol som knarrar på hans rum. Ingen, mer än min man som går på toa. Det är väl det...det är för tyst helt enkelt. Och inte har jag nån lust att sova heller upptäckte jag nu fast jag lovat min stackars make att strax komma. Han råkar ha svårt att sova när inte jag finns på plats. Hmm, klockan ett lovar jag att lägga mig, då blir det lagom att stiga upp klockan åtta och bege sig till kolonin och jobba. Godnatt, godnatt.

Om min son

Jag är en bloggare. Blogging är ett uttryckssätt som attraherar mig. Jag gillar att läsa andras bloggar också. Jag kan dela andras glädje över nya bebisar, giftermål eller andra glada händelser i människors liv. Men jag kan även dela andra människors sorg och gråta en skvätt över deras livsöden.

Idag är jag ledsen. Jag har en underbar son på 14 år som just nu mår mycket dåligt. Det som började med pubertetskris och depression med självmordstankar utvecklades till en följetong av besök hos BUP, akuta inläggningar på BUP, utredningar och mediciner i parti och minut.

Tillsist, bara för en vecka sedan, gick det så långt att de tvingades tvångsinlägga honom på Malmös värsta vuxenpsykavdelning och till och med lägga honom i bälte under en kort tid.

Under tiden har jag haft massor av stöd från släkt och vänner men även från sjukvården i form av kuratorskontakt och hjälp från socialen. En plats på ett utredningshem var en nödvändighet.

Om vi har tur har läkarna funnit rätt diagnos. De misstänker manodepressivitet i en form som kallas mixed-state. Alltså kan hans humör pendla från största glädje till djupaste sorg inom loppet av några timmar. När ångesten kommer blir han mycket aggressiv och har faktiskt vänt upp och ner på hela vårt hem vid ett tillfälle.

Idag har jag varit och lämnat honom på utredningshemmet efter en helg hemma som var den lugnaste på länge. Men det gör ont att lämna honom. Ont så ända in i helvete! Mitt bloggande är en livlina, min matblogg är nästan min enda glädje. Kanske är sjukdomen ärftlig, jag vet inte, men jag lider i alla fall inte av samma problem. Vi undersöker saken just nu. Men livet går vidare. Det är snart dags för mig att börja jobba igen. Jag ville bara berätta. Och kommentera gärna, det värmer. Tack för ordet.

Tröstesång

Conversation piece

I took this walk to ease my mind
To find out what's gnawing at me
Wouldn't think to look at me,that I've spent a lot of time in education
It all seems so long ago
I'm a thinker, not a talker
I've no-one to talk to, anyway
I can't see the road for the rain in my eyes

I live above the grocers store, owned by an Austrian
He often calls me down to eat
And he jokes about his broken English, tries to be a friend to me
But for all my years of reading conversation, I stand without a word to say
I can't see the bridge for the rain in my eyes

And the world is full of life
Full of folk who don't know me
And they walk in twos or threes or more
While the light that shines above the grocer's store
Investigates my face so rudely
And my essays lying scattered on the floor
Fulfill their needs just by being there

And my hands shake, my head hurts, my voice sticks inside my throat
I'm invisible and dumb, And no-one will recall me
And I can't see the water through the tears in my eyes

David Bowie

Min prins

Min älskade son, mitt allt, går just nu igenom ett helvete på jorden som jag önskar att ingen människa någonsin fick gå igenom. Av förklarliga skäl mår jag skit.

This song is for you Timpa. No more black parade. Jag älskar dig.

Mamma

Kortet är taget sommaren 1994 som var en fantastisk sommar.

Attan också!

Jag fjällar redan på näsan.

Välkommen i klubben Eva!

Jag har grubblat hela året på hur det har gått till men vi har faktiskt blivit 40 år! Med facit i hand kan man ju konstatera att det ju inte var så farligt. Det är betydligt trevligare att vara 40 bast än 15. Jag saknar dig kära vän. I min dagbok läser jag att på din födelsedag 1983 kom du hem till mig. Där fyllde vi varsin coca-cola burk med Smirnoff och åkte in till stan och blev fulla. Av någon anledning åkte vi sen hem till dig och gjorde bort oss. På morgonen dagen efter for din mamma in på ditt rum, drog upp rullgardinen med en smäll och skällde ut oss efter noter. Skäms!

Massa grattis på födelsedagen Eva. Och kom ihåg, ta det lugnt med spriten :)

Gapskratt!

Och ändå är jag gravallvarlig..

Mantra

Jag upptäckte just att jag går omkring och upprepar "gör jag rätt eller gör jag fel" som ett mantra inuti mitt huvud. Det håller på att göra mig tokig. Därför ställer jag nu frågan till er kära läsare:

GÖR JAG RÄTT ELLER GÖR JAG FEL?

Förövrigt är jag spiknykter.

Alla dessa katter (damen på bilden är Mucchi)

Den första var Sara. Lilla svarta Sara var en sjuk kattunge som min syster tog hem. Kattungen överlevde inte. Jag var nog fyra år och jag och pappa åkte ut i skogen för att begrava henne. Det där med döden kändes väl lite olustigt för mig för plötsligt utbrast jag ” vi kan väl ta hem henne igen och äta upp henne med ketchup och senap”. Det gjorde vi inte.

Nästa katt kom också hem via min systers omsorg. Edelweiss Cleopatra. Kort kallad Cleo. Det var en tuff dam från Gotland, spräcklig till färgen. Hon var en klok katta, stannade alltid upp och såg sig om innan hon gick över stora vägen. Ibland följde hon med till affären, Harry Anderssons, och satt under trappen tills vi gick hem igen. Hon födde många barn. När vi flyttade ut på landet med gröna vågen hände det en gång att hon födde sina barn i skogen. Bara jag och syrran var hemma, på väg till skolan båda två, när katten kom farande, orolig och jamande. Hon visade vägen till barnen där åtminstone ett av dem fått navelsträngen runt halsen och höll på att kvävas. Vår granne visste på råd och trampade ihjäl kattungen på skogsvägen iklädd finbyxor och putsade skor. En annan gång kom katten hem med en tass stor som en tigers. Ormbett förmodligen. Hon tillfriskande efter några dagar. När vi flyttade till Portugal flyttade Cleo till Gotland där hon levde sina dagar och fortsatte föda barn. Ättlingar till henne springer förmodligen ännu kvar på ön.

Sen kom Mucchi (uttalas Mushi). Ännu en dam och ännu en gång min systers. Året var 1979 och vi var tillbaka i Sverige igen, i Helsingborg. Namnet fick hon av medlemmarna i en orkester som hyrde rum hos oss den sommaren. Tony Peró. Hon var en buskatta som barn, älskade att bitas i tårna när man ville sova. Sen blev hon bara stor och trygg och go. Hon var tigerrandig med vitt bröst och vita tassar och en liten, liten vit fläck vid nosen. Jag älskade henne. Hon var en viktig del av min tonårstid. Mycket fick hon höra, många tårar gräts vid hennes päls. Jag blev vuxen och flyttade hemifrån. Mamma ville att katten skulle flytta med, det ville inte katten. En dag hoppade hon ner från balkongen, från fjärde våningen. Hon klarade sig utan en skråma. Sen fick hon bo hos mamma igen. Med åren blev hon lite ängslig och ville inte gärna gå ut. Hon började kissa och bajsa i blomkrukor, åt inte ordentligt. Då fick hon somna in hos veterinären. Jag sörjde henne mer än jag trott. Ännu härom året drömde jag att hon kom tillbaka. Det var en underbar katt.

Men bara några år senare blev jag med katt igen, lilla Busen, minst i kullen och alldeles kolsvart. En herre den är gången. Det var jag och min sambo som fick honom av hans mamma. Busen var alldeles för liten egentligen för att bli skild från sin mor. Han var så söt. Brukade ligga på Jimmys axel. Vi bodde i Vallåkra då, mitt ute på landet. Busen blev större och började gå ut men fick stryk hela tiden. I såren fick han infektioner, stora varbölder under huden och blev jättesjuk. Då fick han antibiotika. Precis när han vuxit till sig och tillfrisknat försvann han. Efter några dagar dök han upp, lerig och tilltufsad och kunde inte gå. Han hade svåra smärtor. Vi förstod att han blivit påkörd. Han hade släpat sig hem i gruset. Våra hjärtan blödde, skulle han överleva det här? Han överlevde men hade ständigt smärtor i flanken vilket märktes när han sträckte på sig och man fick inte lov att klappa där. Annars var han pigg och busig som attan. Jimmy och jag separerade och katten skulle nu bo hos mig i stan. Men någon innekatt ville inte Busen vara. Mitt i stan rymde han ut genom ett slarvigt stängt fönster. Jag trodde han var borta för alltid men så dök det upp en annons i tidningen. Kunde det vara Busen? Ja det var det. Katten var tillbaka igen och jag var gravid. Året efter födde jag Timothy och på sommaren bestämde vi att Busen skulle få flytta till min syster i Sala. Efter en besvärlig bilresa upp blev Busen genast hemmastadd och sprang till skogs. Sedan var han en lycklig katt hos henne i flera år tills syrran flyttade in till stan. Då fick han ett nytt hem. Där dog han sedan 13 år gammal.

Och nu har vi Esmeralda, döpt efter ett lik i en Beckfilm och även hon minst i kullen. Vi hämtade henne i december 2006 , en bit utanför Eslöv. Och hon är allt en sort för sig lilla Essi, innekatt ut i klospetsarna. Vårt hem är hennes revir och vi andra bor här på nåder. Essi älskar torrfoder och Pussis kattmat i patéform. Hennes favoritsysselsättning är att leka med ett gummiband, egentligen mitt hårband. Det skjuter vi iväg och Essi apporterar. Hon är så cool. I övrigt tycker hon om att tala, gärna med fåglar, flugor eller solkatter. Ännu en katt att älska.

Roy Andersson

Jag har kommit på det nu, Roy Andersson bor i mitt huvud. Det låter kanske konstigt men så är det. I mitt huvud utspelar sig En kärlekshistoria, Giliap och Sånger från andra våningen samtidigt, ständigt och däremellan en massa reklamfilm. Snart har Du levande premiär också, det ska bli skönt.

Roy Anderssons debutfilm är svår att inte tycka om, den är tidlös, fungerar lika bra idag som 1970. Redan då kunde man ana mästarens unika filmspråk, jag kan inte förklara det, det är som en stor tystnad som ett stort hav av osagda ord och ändå finns det en dialog. Detta blir alltför tydligt i Giliap men den är ändå så skön. Roy Andersson vågar, han går emot strömmen och gör inte den film som publiken och kritikerna vill se utan den film som han vill göra. Jag älskar inte den filmen men ändå finns det ett Hotel Busarewski i mitt huvud.

Sen flyttade Sånger från andra våningen in. Höll jag på att bli tokig eller höll hela världen på att gå under? Eller har jag skrivit bloggar så jag har blivit rent snurrig? Nåja, man gör så gott man kan.

Och nu kommer Du levande, en film om storslagenheten i att existera. Smaka på det. Jag vågar påstå, att klarar du inte av att se Roy Anderssons filmer, så klarar du inte av att se in i dig själv heller. Backa filmen. Hälsa Göring.

Apropå trygghet

Min syster skriver om trygghet i symbol av ett gammalt skåp och det ligger visst någonting i det hon skriver. Det finns vissa saker, som alltid har funnits som minner om något som var och som fortfarande är. Som pappa som var en trygghet som inte längre finns. Och för mig finner jag trygghet i den gröna katten, köpt av pappa på Glyptoteket i Köpenhamn någon gång på 60-talet. Där står hon i min hylla i hela sin majestät, Bastet. Gjord av gips, men fullkomligt ovärderlig. För mig.

Här sitter jag..

..och dricker kaffe ur min fina morsdagsmugg. Världens åskväder var det i natt. Verkligen skönt att vara inomhus då. Idag vet jag inte vad vi ska hitta på , i alla fall inte före klockan 14 då jag ska tvätta. Jag har inte ens nån aning om vad vi ska äta till middag. Men det löser sig väl. Hej svejs.

Webcam Santa Ponsa

Weeee bara kolla in alltså :)
5 juni bär det av.

Fika på jobbet

I går var jag på världens bästa arbetsplats och hälsade på. Jag behövde bara sträcka ut armarna så fick jag kramar. Då blev jag glad. Annars tycktes allt vara som vanligt. Och det var ju tur eftersom inte jag är där och håller ordning på allting. Hur fanken klarar ni er utan mig egentligen????

Oss

Med min älskling på en filt under bigarråträdet

Morgonbestyr

Varje morgon brukar jag sätta på datorn och kolla läget på bloggarna en stund. Då ska Esmeralda komma klivande rakt över tangentbordet och stryka sin svans under näsan på mig och sedan sätta sig i fönsterkarmen. Då måste jag dra upp persiennen så hon kan sitta där och kika ut. När jag sen ska bädda hoppar hon upp i sängen och ställer till besvär tills hon tillsist hamnar inbäddad under överkastet. Sen kan dagen börja.

Grått

Idag är det mulet i mitt huvud. Blä.

Tjejfest i Svalöv

Jag försöker hinna med att ha lite kul också. Förra helgen var jag således i Svalöv på besök hos min kära svägerska Malena. Vi åt massor av godsaker. Det var knytkalas så jag hade med mig bröd, ost och marinerade panerade jätteräkor som jag friterade i Malenas fina fritös. Utöver detta bjöds det på massor av ost och dipp med morötter och gurka, kex, melon mm mm. Det var en trevlig kväll men ibland kändes livet lite tungt så då tog jag mig ett snack med Gusten. Han är en bra lyssnare. Malena älskar min ost så jag gjorde dubbel sats. Vi tömde nog hela skålen själva eftersom ingen annan var förtjust i mögelost. Drack gjorde jag också. Rödvin och Baja Päron. På morgonen sprang det små ben i trappen och små barnaögon studerade mig där jag låg i källaren, lagom bakis. Men de väckte mig faktiskt inte med flit utan tassade iväg igen när jag inte öppnade ögonen.

Tårta och Agapantus

Mamma fyller 74 år idag. Av mig fick hon en vacker blå afrikansk lilja. Lilian bjöd på jordgubbstårta, havrekakor, bullar och choklad från Tomelilla. Det sköljde vi ner med kaffe och Cointreau. Slurp!

Trött

Jag är så ofantligt trött. Jag tror jag vill sova i två år. Minst.

Vuxenpoäng

Ok, jag gjorde ett test. Här är resultatet:

Namn:
Lata mamman
Datum:
2007-05-12
Ålder:
40
Vuxenpoäng:
18.6
Uppskattad ålder :
34


Jamen det är ju ungefär så gammal jag känner mig också :)

Hur gammal är du?

Frustrerad? Jag?

Malmö 2 maj

Idag har vi smitit ut på internetcafé. Solen skiner och efteråt ska vi slappa en stund i Pildammsparken. Kanske, kanske blir det snart en ljusning på eländet :)

Jag ångrar mig

Jag vill inte sälja min 14-åring. Jag vill att han ska bli frisk. Alla som känner mig vet var jag finns att nå och jag mår inte bra. Jag har bloggat lite på receptbloggen för att rensa tankarna men orkar inte med att skriva nåt kul just nu.

PD- utbildingen i Stockholm-Kista 17/4-18/4 2007

Idag mår jag av olika anledningar inte så bra så det är lite terapi för mig att skriva om Samras och min underbara resa till Stockholm-Kista.

Att checka in automatiskt gick ju bra. Värre var det att fästa tejplappen på bagaget, det krävde ju nästan att man var ingenjör i tejpbranchen och bakom oss stod alla affärsresenärer med stenansikten och såg trötta ut. Nåja, sånt struntar ju två glada sjuksköterskor på äventyr fullständigt i.

Väl ombord på flyget var det trångt. Jag satt vid fönstret och Samra i mitten. Bredvid sig hade hon en lång artig man som arbetade på Anticimex. Samra och jag började, som sig bör, med att läsa och tolka säkerhetsföreskrifterna. Dock gjorde vi det på vårt eget sätt och skrattade hejdlöst åt detta. Anticimex började titta lite konstigt på oss.

Vi fick frukost på flyget, bröd och ost och ägg och yoghurt och så kaffe eller te. Jag ville ha te. Den manliga flygvärdinnan gick först runt med kaffet och sen hörde jag honom börja servera te någonstans bakom oss. Jag sneglade bakåt för att se var han höll hus så jag inte skulle missa att hålla fram muggen, jag satt ju längst in. Han som serverade pratade engelska och sa hela tiden tea, tea. När jag ännu en gång vände mig bakåt sa Samra irriterat: Vad är det, han ropar väl inte på dig heller! Hon tyckte nämligen att han gick runt och ropade Team! Team! Så kan det gå när man har lock för öronen. Ännu mer garv, men jag fick mitt te.

Som alla vet är det ett annorlunda tryck i en flygkabin. Detta medfor att det sa poff, skvätt när jag öppnade min yoghurt. Detta tyckte min kollega var mycket skoj tills hon gjorde samma sak själv. I trängseln lyckades hon även med att få ägg i näsan medan jag nöjde mig med ägg i knät. Anticimex satt nu tryckt mot armstödet närmast gången, så långt från oss som möjligt och såg ytterst förskräckt ut. Jag förstår inte alls varför.

Vi kom i alla fall fram till Kista och Baxter utan några missöden. Maten på resan var helt underbar men det är ett annat kapitel, se min matblogg.

På lunchen fick i alla fall jag och Samra sällskap vid bordet av en av Baxters föreläsare och en tjej från Jönköping. Av någon anledning, kanske av hunger och jetlag, började jag och Samra prata helt hejdlöst och beskrev ingående en av avdelningens mer kända PD-patienter och diverse problem vi haft med denna. Som om detta skulle intressera någon annan. De andra satt alldeles tysta och bara hummade. Samra avslutade dessutom med att berätta att patienten troligen fått en kemisk peritonit på grund av en av Baxters produkter. Det verkade inte populärt. Men vad sjutton, vi kopplade ju inte förrän efteråt att hon arbetade där, vi trodde hon var gäst på företaget som vi. Sedan skrattade vi oss igenom lunchrasten så att jag fick astma och andnöd. Nästa dag fick vi sitta ensamma vid vårt bord.

Hotellet var ett ganska ordinärt hotell men sängarna var sköna. Mitt i natten vaknade jag dock av min kollegas högljudda snarkningar. Hon hade varnat mig, så jag beredd på det. Jag tänkte att om jag satte på min bärbara CD och lyssnade på min avslappnings CD så skulle jag nog kunna somna om. Det gick bra men precis när jag skulle till att somna tog batterierna slut. Suck.

Nästa dag var Samra och jag mindre uppskruvade och lyckades faktiskt bete oss riktigt normalt hela dagen.

Sammanfattningsvis har vi dock haft en helt underbar resa, vi har lärt oss massor, fått massor av nya idéer som är användbara i vårt arbete som PD ansvariga på avdelningen och dessutom säkert gått upp två kilo i vikt. Tack!

Allmänt babbel

Jaha ja, då har det gått 4 veckor sedan jag lade om min kost. Vikten har nu varit oförändrad sedan två veckor tillbaka och ändå har det försvunnit centrimetrar överallt på kroppen. Det är ju märkligt. Allt som allt har det försvunnit 10 cm från magen, då är det bara 21 cm kvar som ska bort, minst. Blä, varför har jag sån dum figur där allt, nästan, lägger sig kring magen? Hatar det.

I morgon reser jag och Samra till Kista och ska gå på utbildning. Det blir ett späckat schema och inte någon tid för nöjen direkt men det ska bli jättekul!!

Och på fredag åker jag och Togge till Göteborg. Vi ska bo på det här hotellet och vi ska se den här uppsättningen och så ska vi väl äta nåt kul och gott någonstans också. Men mest ska vi koppla av från alla vardagsbekymmer. En aktiv vecka med andra ord. Och, by the way, är det någon som är intresserad av att köpa en 14-åring? Vi snackar billigt här alltså! Nån som vill slå till? Hör av er i så fall.

Ett projekt värt att bloggas om

Våran blivande bod! Se så fin den kommer att bli. Min svärfar är bäst! Tanken är att det ska bli en bod- del där man förvarar redskap o dyl och en stug-del där vi kan sitta och ha det bra, kanske ha ett litet bord och några stolar. Som det är nu släpar vi alla redskap med oss till och från lotten, antingen till fots eller på cykel. Det är ganska jobbigt faktiskt. Men bra motion förstås.

Essi den filuriskan

I går började Esmeralda plötsligt att bete sig märkligt. Det var ju fint väder så jag hade balkongdörren öppen och hon smög lite in och ut flera gånger. Hon är lite rädd för balkongen och vågar inte riktigt gå ut på den.

Men så började hon fara omkring helt tossigt och plötsligt upptäckte jag en mycket svullen tass. Gissningen var att hon blivit biten av något eller att hon hoppat upp på varma spisen.

Idag fick mysteriet sin lösning. Jag öppnade balkongdörren och Essi gick ut och nosade i en springa och så fräste hon till och hoppade bort. Där nere satt en mycket förargad humla. Jag petade upp den och skulle komma på om den var skadad men Essi jagade ner den igen. Nu sitter hon där och lurpassar på sin humla. Hoppas bara att hon lärt sig att de bränns så det gör mycket ont i en liten tass.

Galopperande bacill

Nu är Timpa också sjuk och han brukar ALDRIG vara förkyld. Själv tycks jag ju alltid vara det, och rejält dessutom. Men nu måste det vända, det är så slitsamt för kropp och själ. Skänker en tacksam tanke åt alla mina goa kollegor som får det extra tungt när jag är borta så mycket. Jag vill ju helst att allt ska vara bra så jag också kan vara med och kämpa.

Host och snörvel

Nu har JAG blivit sjuk igen också. Dumt!

Jodå..

Nog tar jag hand om Togge allt. Detta påskägg har han fått av mig idag. Fyllt med godis och 2 DVD-filmer. Se så glad han är, han lämnar inte sitt ägg en sekund!

Stackars Togge!

Han är sjuk det lilla livet. Han bara hostar och hostar men nu sover han så sött. Jag älskar min lilla gubbe jag.

Vi ses på Blåkulla!

Hej då systrar, nu drar jag. Jag har tyvärr blivit för tung för kvasten så jag får ta moppen i år. Esmeralda är inte riktigt kvalificerad för detta men hon har fått dispens. See ya´!!

Hossans dag!

Idag hade vi Hossans dag på jobbet och det var en mycket trevlig tillställning. Men kan ni tänka er, att trots det fanns tre priskategorier, så vann JAG inget PRIS!! Attans orättvist. Men vi fick god smörgåstårta som jag ju inte äter men jag åt räkor, rostbiff, salladsblad och en liten, liten tugga. Min favorit Eva sekreterarens strumpor vann såklart pris. Hon och hennes dotter hade knepat och knåpat ihop ett par riktiga påskstrumpor. Synd jag inte har nån bild att visa er. Ni får nöja er med en bild min lilla, host, fot med turkisk sock som är en gåva från min kära svärmor.

Helgslit och viktnedgång

Oj vad vi har slitit i helgen. Vi har rensat upp ordentligt i kolonin kan man säga. Och jag har ont överallt. Ett sånt projekt vi har gett oss in i! Men det är jättekul. Även Timpa har orkat hjälpa till lite men blev lite förskräckt över att det var så varmt. Och det går stadigt nedåt med vikten, 3,5 kg på två veckor. Är jag bäst eller vad? :)

Aprilskämt

Nej, jag orkar inte med att komma på något eget. HD:s aprilskämt var lika fånigt som alltid. Jag tycker egentligen att det är jättetråkigt med tidningarnas aprilskämt men kan ändå inte låta bli att söka efter dem. Mamma lyckades lura pappa ett antal gånger genom att bjuda honom på sojakaffe. Och pappa surplade i sig av den brunsvarta drycken, rynkade på näsan och undrade om det var nåt fel på kaffebrödet. Timpas aprilskämt förra året var att lägga en alvedon-brus i mitt rör med c-vitaminbrus. Det slutade med att jag trodde jag blivit förgiftad eftersom vitaminröret var alldeles nyinköpt. I år hoppas jag på att bli olurad.Så, gott folk, ta det lugnt nu och låt er inte luras för mycket.