Människans bäste vän

Ordlös Onsdag

Tackar som frågar!

Ungefär 30 personer läser min blogg varje dag, jag har ingen aning om vilka ni är. Jo, några stycken då, syrran, brorsan, Hulda, Lasse, Eva, svärmor, några kollegor men de når inte upp i det antalet. Virriga Anni är en signatur som kommenterar ibland. Jag vet inte vem hon är men vi har flera gemensamma nämnare och det härligt att veta att det finns någon som tänker på oss och läser min blogg bara av ren medmänsklighet. Tack!

Nu undrar Anni hur det går för oss.

För första gången på länge kan jag då svara att det går bra. Kära sonen kämpar på. Han läser visserligen bara kärnämnen och inte riktigt på full tid men han får något gjort. I fredags kom en mattebok med hem. Fjorton tal skulle han räkna tills på måndag, och det blev gjort, samt att matteboken tog sig hela vägen tillbaka till skolan igen. Det är ett stooooort framsteg.

Och vi mår bra. Jag har väl krisat lite men just nu känns det rätt ok ändå. Kanske på grund av vissa beslut jag tagit. Jag tänker inte skriva om dem nu. Det är för tidigt, men det kommer.

Men jag försöker tänka positiva tankar och inte halka in i negativa spiraler hela tiden som jag har en tendens att göra. Som när jag fick mitt jul-schema. Min innersta önskan var att få vara ledig med familjen över jul. Förra julen var inte kul. Då mådde både jag och Timpa skit och mamma hade haft ett jobbigt år med sin giftstruma. Och i år har det ju varit ett helvetesår. I år önskar jag mig en bra jul.

Redan i augusti skickade vi ut inbjudningar till de Andersenska familjemedlemmarna. Vi har varit hos dem, Arvidssons har vi redan haft stor fest för så nu var det Togges familjs tur. Jag ville bjuda stort eftersom jag visste att nästa jul är min jobb-jul. Då tänker jag inte planera någonting utan jobba och fira lite enkelt på kvällen när jag kommer hem. Det är ok. Men jag visste att vi hade svårt att täcka julen på jobbet det här året. Vi fattas folk. Och eftersom det är jul och nyår som är besvärligt så tänkte jag att nyår kan jag gärna jobba. Jag har inte tyckt att det är kul att fira nyår sedan pappa dog på Nyårsafton 1992. Och så lade jag mig på annandag jul också och hoppades att det skulle räcka. Men jag tänkte fel. Jag fick för mig att helgen före nyår var nyår på något sätt så istället för att vara ledig på jul och jobba nyår så blir det jobb på julafton och ledigt i nyår.

Jag blev riktigt löjligt besviken över det, skrek och gormade och nästan grät över det i flera dagar. Vi har så himla lite tid ledigt tillsammans i familjen och nu blir det jobb två av tre juldagar. Det hade väl varit okej om vi skulle varit bortbjudna som tidigare år men nu ska vi ju ha bjudning och det är jag som är kocken i familjen. Nåja, efter ett par dagar bestämde jag mig för att det ju inte går att göra något åt och jag mår bara ännu sämre av att älta det i evighet. Vi blir ju lediga tillsammans i nyår i stället även om vi inte firar. Så nu är jag glad igen, nåja, alla fall någorlunda glad :)

Upphängd

Ordlös Onsdag

Mitt påklistrade leende

För ungefär en vecka sedan började det plötsligt bli så mörkt runt omkring mig. Jag tände alla lampor, jag drog upp persiennen, jag putsade glasögonen men nej, det mörka ville inte ge vika. Det var som mörka skuggor i hörnen som plötsligt steg fram och ibland kändes det som om någon satt på mina axlar och böjde sig fram över mig så jag blev omsluten av mörker. Det var ganska obehagligt så det var bäst at stanna i sängen för där, under täcket, kunde inte mörkret nå mig. Men jag kunde höra de mörka skuggorna tassa omkring runt sängen och vänta på att jag skulle öppna ögonen.

Det gick några dagar och då började jag bli förbannad. Vad skulle de där att göra? Ge fan i mig! Jag bestämde mig för att de måste bort. Och nu har jag gett dem några rejäla omgångar så kanske, kanske börjar de dra sig tillbaka till sina mörka hörn igen.

I lördags syntes de inte till i alla fall. Hela dagen var jag glad och full av energi men på kvällen började min näsa att droppa. Och på söndagsmorgonen var jag däckad, av förkylning. Togge fick åka iväg och fira far utan mig. Själv sov jag till klockan halv fyra. Det var ju själva fan också. Men jag skulle minsann inte låta mig nedslås igen av nån jävla dum bacill den här gången.

Måndagen blev en säng- och soffliggande dag. Jag försökte pigga upp mig själv genom att se en rolig film ur hemmets filmhylla. Valet föll på Sällskapsresan men den gjorde mig mest irriterad. Gud så korkat de beter sig allihop. Det enda jag skrattade åt var när Stig-Helmer trasslar in sig med Kim Anderzons chefs fru i dörren till flygplatsen och plötsligt går i väg med hennes pudel istället för sin resväska. Det var hemskt kul en lång stund, sen var det bara tråk.

På kvällen kände jag mig lite piggare och kunde inte somna. Togge slumrade i min famn men jag låg och stirrade ut i mörkret och funderade. Jag kom på att man kan lura hjärnan att producera endorfiner genom att le. Så jag låg där i mörkeret och log och log ett påklistrat leende. Och jag bestämde att i morgon (d v s idag) ska jag:

1. Bli frisk

2. Fortsätta le

3. Se Livet är underbart

4. Ja, och så lovade jag mamma att skölja hennes öra som hon tror att hon har en vaxpropp i. Hon mutade mig med kakor!

5. Gratta Micke och Christina på respektive födelsedag. GRATTIS! GRATTIS!

6. Gå en promenad

Det får räcka, fortsättning följer.

Idag när jag vaknade var hela världen vit

Men tro nu för all del inte att det var första snön som kommit till Helsingborg. Nä, det var hagel med hagelkorn stora som ärtor. Dessutom åskade det. Knas, knas.

Fed up!

Ordlös Onsdag

Femhundra

I tisdags var jag med om en märklig upplevelse. Jag hade nämligen fått plats till två personer på Lunds Stadsteater som provpublik åt Johan Wester och Anders Janssons nya produktion kallad 500. Jag hade inte kollat upp innan vad det rörde sig om men jag visste att det inte var något Hipp-Hipp liknade utan att de skulle vara sig själva.

Jag tog med mig min kollega Maria och hon körde oss ner i bil. Där blev det först väldigt konstigt eftersom jag bara hittar till fots i Lund men av en slump kom vi plötsligt fram till parkeringen på Mårtenstorget som ligger ett stenkast från teatern. Ren bonntur alltså.

Sen fick vi stå i en knökfull foajé i över en halvtimme och tappade humöret, åtminstone jag. Tillsist bänkade vi oss med varsitt märkligt kort i handen. Jag var plötsligt Richard Wagner och Maria Lenin. Och sen fick vi vara med om en märklig föreställning där egentligen föreställningens teknin testades mest. Det var i vilket fall kul att se grabbarna live.

Vi fick bland annat vara med om att sjunga Här kommer lilla...och så namnet på en historisk person som visades på storbild..hå hå ja ja. Det gick ganska bra tills sista bilden då ingen i publiken kände igen Euklides, geometrins fader. Jag trodde det var Moses. Dessutom fick vi se Julevangeliet som dockteater i en totalt orepeterad version utan manus med Carolina Klüft som Maria och Per-Albin Hansson som Josef. Som speaker såg vi Siegmund Freud.

Själva föreställningen funkade inte alls och tekniken endast sådär. Bakom oss satt ett gäng tjejer som var yttert kritiska till förseningen i början. Sen gapflabbade de åt allting i 45 minuter. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det vi fick se men klart man blir nyfiken på slutresultatet då premiären är den 9 november redan. Kul? Delvis. Annorlunda? JAAA!

Men jag säger som Maria: Det var i alla fall kul att komma ut lite.

Höstlov

Ordlös Onsdag

Allmänt babbel

I morse strax efter att jag vaknat upptäckte jag att jag var döende. Förmodligen hade jag en rejäl inre blödning. Uffa hugaligen så hemskt! Men så kom jag på att jag ätit rödbetor dagen före. Och då blev jag raskt botad och kunde återgå till livet. För övrigt har vi babyboom på jobbet. Två bebbar födda samma vecka. En söt liten flicka till Ditte den 22/10 och en rejäl stilig gosse till Maria den 27/10. Grattis till dom!!!
Höstlovsveckan har börjat och huset har varit fullt sedan i fredags. Minst tre personer vistas på Timpas rum hela tiden och de avlöser varann så jag inte har en aning om vem som är där just nu, förutom Andy och Timpa då som är liksom kärnan i samvaron. Det är rätt trivsamt egentligen men Essi tycker inte om detta eviga springande utan är nervös och missnöjd. Togge och jag försöker vara lite duktiga men igår var vi slappa som fan, det var skönt. Så livet är rätt gott ändå trots att det snart är vinter.Tjingeling!

Var och varför?

Ordlös Onsdag

Nu har jag gjort rätt för mig!

Eftersom jag inte vill riskera mitt goda..hrm..rykte som sjuksköterska så har jag nu inför vittnen återlämnat en tub microlax till min arbetsplats.Alltså den jag använde till katten.

Lat Onsdag

Ordlös Onsdag

Jag har laxerat katten!

Stackars Essi. I några dagar nu har den lilla damen varit djupt olycklig. Hon har inte velat äta, inte dricka, helst bara ligga under sängen. En titt i tom kattlåda vittnade om förstoppning och lilla magen kändes lätt spänd.

Jag är ju sjuksköterska så jag gjorde så klart en riktig undersökning också och jo, nog var katten förstoppad alltid. Så jag försökte få i henne mjölk och hälla olja på maten men , nej, damen ville inte ha. Jag köpte dyrt foder hos veterinären men nej, damen ville inte ha. Jag stal en tub microlax på jobbet i ren desperation. Och så tryckte jag till :)

Nej då, jag är inte så dum så att jag använde hela tuben. Det dröjde 2-3 minuter. Katten gick på låda, krafs, krafs. Men inget resultat. Om igen, och igen. Och efter en kvart, jippi, utdelning! Jag vet inte vem som blev gladast, jag eller katten men genast gick hon till matskålen och smörjde kråset. Är jag inte en sann djurvän?

5 år av kärlek

Idag är det fem år sedan jag och Togge träffades. Fem underbara år av kärlek. Och min sjuke make har använt sig av en bulvan (svärmor) för att kunna ge mig blommorna, det är kärlek det :)

Jag älskar dig Torgny!

Makekrake

Ordlös Onsdag

Hett

För tillfället råder lugn i familjen. Vi har vant oss vid varann igen och vi trivs. I helgen kom två datorer på besök. Det skulle nämligen LANAS i fjortonåringens rum. Datorerna hade sina ägare med sig och hela patrasket stuvade in sig på Timpas lilla rum. Med tre datorer, Tv, lampa och tre datoranvändare på rummet blir det varmt, för att inte säga hett. Således tyckte somliga datoranvändare att det var bäst att klä av sig. Jag hade jobbat och kom hem kvart i tio och bänkade mig i soffan en stund då plötsligt en fjortonåring helt obekymrad kommer vandrande i hallen endast iklädd boxerkalsong. Hej, hej sa jag. Hej sa han och gick in på toa. Jag upphör aldrig att förvånas. Polare nummer två behöll dock t-shirten på och Timpa klädde inte av sig över huvud taget. Nåja, jag är glad att de är här. Det känns tryggt, de trivs och de är inte ute och ränner och blir ihjälslagna. Fast..finns det nån som vill betala vår nästa elräkning? Frivilligt? För att det finns för mycket pengar kvar på kontot eller nåt?

Vet du inte vad lana är för något? Då finns en bra förklaring här, i sista stycket.

Svenska skolans 50-års jubileum

Den 29 september fyllde Svenska Skolan i Lissabon, Carcavelos, 50 år och det firades med pompa och ståt och ett förfärligt regnväder. Jag, mamma och Togge flög ner på en snabbvisit. Vi kom fredag natt och åkte hem tidigt måndag morgon. Det blev en hektisk helg men kul. Här är några bilder från själva firandet. Jag lägger ut lite andra bilder från resan senare.

Lite mingel på skolgården. Marianne och mamma i rött.

Fröken Mariannes urtrevliga son Henrique och mammas öra

Henriques fru Karin (i blommigt) och några av Finnbergarna (stående)

Fröken Marianne håller tal (det var strålande)

I förgrunden syns skolans nuvarande rektor, Eva i gult

Mamma, fröken Marianne och jag i min gamla skolsal

Bildkollage med skolans elever. Klicka på bilden så ser du mig som rövare.

Lite vacker folkmusik. Det är skolans yngste elev på cello och han kom direkt från doktorn med ett par stygn i pannan.

Glatt gäng i Madrid!

Brevlådor

Ordlös Onsdag

Dagen igår

Redan på morgonen syntes det att det skulle bli en fin dag

Jag och Togge åt lunch på stan och efteråt lade jag mig under björk i Grytan

Här ligger jag under björken med ryggsäcken som kudde, och kisar mot den starka höstsolen

Sen var det dags att gå till jobbet

Och här är jag, ombytt och redo att ta hand om folk

Nypon

Ordlös Onsdag

Hur mycket ork måste man ha?

I går kväll talade jag inför massorna. Nåja, en massa föräldrar i alla fall. Det var föräldramöte i Timpas klass och jag kände att jag själv ville säga några ord om det gångna året och vad som hänt. Jag ville att det skulle komma från mig och inte som någonslags andrahandsinformation från lärarna som trots allt inte kan förstå vidden av det här på samma sätt som jag som är förälder och har varit med hela tiden. Det kändes bra, jag fick bra respons och många tack. Modigt tyckte några. Fast det vet jag just inte. Man gör det man måste. Men trots att allt verkar lösa sig till det bästa så känner jag hur orken tryter. Energin rinner ur mig i strida strömmar trots att jag kämpar emot. Det måste ta slut nu. Jag måste få andas. Det är lätt att spela apa och tramsa och skratta men egentligen vill jag sitta ensam i en stuga någonstans och skriva. Jag vill skriva ner allt det här. Jag vill dokumentera varenda minut. Jag vill vara i fred men samtidigt vara nära. Jag vill jobba men när jag är där vill jag hem. Jag vill sova men när jag sover vaknar jag. Jag är trött hela dagarna. Men jag klagar inte egentligen. Jag är bara trött. Vem bjuder mig på en vecka i solen?

Sommarminne

Ordlös Onsdag

Löpning

Sista semesterveckan i år tog jag beslutet att sluta banta och börja röra på mig mycket mer i stället. Anledningen var att jag ständigt bantar men bara går upp i vikt i stället. Således inköptes ett par löparskor. Jag gav mig sedan duktigt ut i skog och mark och försökte få i gång löpningen men det var tungt och det gjorde ont och kändes inte alls bra faktiskt.

Men så ropade Togge på mig en dag där han sofflåg och tittade på Finnkampen. Titta på henne, sa han och pekade på Lilian Magnusson. Togge drog hennes histstoria lite hastigt och att hon börjat träna för att gå ner i vikt efter sina graviditeter. Hon hade följt Anders Szalkais träningsprogram på webben. Jag kunde inte låta bli att kolla upp honom. Och faktiskt, nu är jag i gång med löpningen enligt hans tolvstegs program. Det trodde jag egentligen aldrig om mig själv.

Fördelen med att jogga är att det inte finns några ursäkter. Jag måste inte åka någonstans, det är bara att gå ut genom dörren och sätta igång. Den här veckan står det tre löppass på mitt schema och jag längtar faktiskt till i morgon när det är dags igen. Helt fantastiskt. Men än är det långt kvar. Framåt jul får vi se om jag lyckats rota den här nya goda vanan.

Tiger

Ordlös Onsdag

Lägesrapport

Nu är det bara en vecka kvar tills min son kommer hem igen. Egentligen är han färdigutredd och vill inget hellre än flytta hem och börja skolan men det är så klart en massa förberedelser och möten. När han blev sjuk startade en massa ryktesspridning och om Timpa gjorde något bus, vilket han gjorde, han är ju tonåring, blev detta uppblåst till oanade proportioner. Hela lärarlaget kom i gungning och sen även föräldrarna till en del av hans kompisar.

Sånt gör mig så himla ledsen. Ingen har hört av sig hit till oss och velat höra sanningen. En mamma talade till exempel om för mig att bara för att min son knarkar så ska han inte dra in hennes son i det. Jag förklarade att min son inte knarkar men jo då det gjorde han visst sa hon flera gånger och varken jag eller hon visste minsann vad våra barn hade för sig när vi inte var med. Väldigt sorgligt för henne då, men jag hade faktiskt tillbringat två månader dag och natt tillsammmans med min son inlagd på sjukhus i Malmö på låsta avdelningar så jag skulle nog ha märkt om han rymt från mig och knarkat. Dessutom är han ju drogtestad så där en 4-5 gånger.

Nu oroar jag mig för om den här "mobbingen" ska fortsätta när han kommer tillbaka. Timpa som kommit så långt med medicinering och sättet de jobbat på på utredningshemmet. Han är så klok och lugn och fin och jag är så glad att han är tillbaka på banan igen. Han kunde ju till och med varit död om han lyckats med sina självmordsförsök. Nej förstör någon hans väg tillbaka nu med sitt dumsnack så blir jag farlig, det lovar jag.

Upp och ner

Ordlös Onsdag

Måndag morgon

Vi hade gjort upp igår att jag skulle promenera med Togge till Sundsgården idag på morgonen, ca en timmes promenad, trodde vi. Men så blev det morgon..

T: God morgon älskling!
A-E: Hrmftbft..är du redan påklädd och har ätit? Varför väcker du mig så sent, nu hinner jag inte göra mig i ordning, du får gå själv.
T: Jaha det var ju tråkigt men det är faktiskt en halvtimme kvar tills vi måste gå.

A-E har vänt sig om.

5 min senare

A-E: Varför envisas du med att ge mig tidningen i sängen men inte ge mig mina glasögon?
T: Du kan väl ta dem själv då.
A-E: Ge mig mina glasögon :(

5 min senare

A-E: OK jag följer väl med då.
A-E hastar upp och hinner inte äta frukost.

Paret promenerar iväg. De går och går. Det börjar regna.
A-E: Jag sa ju att det skulle börja regna, nu blir vi blöta.
T: Ja men du behöver inte sitta hela dan i blöta kläder på konferens.
A-E: Titta en regnbåge.

T: Fan också, jag kommer att komma för sent.
A-E: Nej då, vi tar en genväg.

De går och går.

Oj då, här ligger visst en skjutbana med varningsskyltar runt omkring. Vi får visst gå tillbaka hela vägen igen.

A-E: Förlåt.
T: Fan också vad sen jag är.
A-E: Nu har vi lärt oss det, genvägar är senvägar.

Togge kommer en kvart för sent och är inte ensam om det.

Johan Wissman

Jag måste bara få säga grattis till Johan som gjorde ett kanonlopp. En sjunde plats i VM är fanimej inte fy skam! Jag är en stolt Helsingborgare idag.

Blågult

Ordlös Onsdag

Och för den delen så..

..vill jag bara tala om att: Min Timpa kommer hem igen om tre och en halv vecka!
Hem, till mig och Togge och Essi och ska bo igen. För alltid hoppas jag. Kanske, kanske, kanske så är det över nu, allt det jobbiga. För honom, min son, min fjortonåring, mitt hjärta. Och låter jag infantil i tonen i mitt inlägg så är jag det. För jag är bara rent barnsligt glad över detta, just nu och har inte lust att vara vuxen och klok och trist. Jag vill helst skrika och hoppa och dansa barfota och bara vara människa. En glad människa.

På resande fot

Ordlös Onsdag

Semesterbilder

Behövs några kommentarer? Någon som kan berätta var vi har varit? :)

Tillbaka från semestern

Och jag vill rikta ett tack till Hulda och Ågren som vaktat lägenheten och katten åt oss. Tack!

Och tack för den fina dekorationen du gjort åt oss lilla Hulda.

Halvvägs till himlen

Ordlös Onsdag

Rejäl åskskur

Det här är vår gata ungefär 16:45 på lördagen den 11/8

Alltså

Nej, vi kommer inte att köpa något hus. Men ibland är det skönt att drömma lite. Ska vi någonsin köpa något så ska det vara mer för pengarna än ett renoveringsobjekt på 67 kvadrat för 1,6 mille. Nu ska jag göra upp planer för odlingslotten i stället. Den kommer att vara såååå tjusig nästa sommar. Tjingeling!

Torsdagen den 9 augusti 2007

Hej allihop. Idag har det varit lite för varmt här i Helsingborg. Jag känner mig mest trött, yr och tråkig. I morgon ska vi till Hässleholm för Nätverksmöte nummer 2. Då kommer utredningshemmet att presentera vad de kommit fram till. Enligt Timpa tycker de att han bör få komma hem till Helsingborg och börja i skolan som vanligt. Jag önskar att han kunde få komma hem till oss men anser att det är lite för tidigt än. Först måste vi få se hur allt fungerar när han kommer ut i världen och vardagen igen. Men det är ingen tvekan om att han mår bättre och fungerar bättre.

Idag har vi sett på ett litet hus här i krokarna. Det är litet och det är gammalt men jag blev så sugen. Däremot känner jag min man och han vill inte. Eller vill och vill. Nog vill han kanske men han ser det mer i jobb och pengar och bekymmer än jag. Jag ser världens gulligaste hus och att pyssla i det och skapa gammaldags charm. Jag bara älskade källaren med gult badkar. Och jag ser mig själv på trappen med en kopp kaffe och hur jag hänger tvätt i trädgården och kan grilla utan att behöva släpa allt på cykel flera kilometer. Det är i alla fall ett riktigt charmigt hus. Två rum på nedre botten och ett pyttekök och nytt badrum. Två rum ovanpå med balkong. Där det ena är ett allrum typ, precis ovanför trappen. Där hade jag tänkt ha TV-rum. Och trädgåreden hade jag tänkt göra enkel och lättskött bara och sen ha odlingslotten kvar. Ja jag drömmer väl. Men åh vad trevligt det skulle vara. Bilden har jag lånat från Länshems hemsida.

Godiskiosk

Ordlös Onsdag

2005-08-07

Partykväll

Sailors

Harrys

I går var vi som sagt ute en sväng. Vi åt på färjan. Där var av nån anledning knökfullt. Det var Y&M, Togges bröder, fruar och flickvänner och så vi. Först käk sen Harrys och sist Sailors. Jag fick ett infall och bestämde mig plötsligt för att ta ett kort på mig själv på varje toa jag besökte.
Nåja, trevligt hade vi i alla fall.

Rättegång, familjesamtal, shopping och fest

Rubriken är en kort redogörelse för vad jag gjort de senaste dagarna. Ingen semester på semestern här inte!

I onsdags träffade jag min advokat, det var samma dag som jag höll på att slå ihjäl mig. I torsdags eftermiddag var det då dags för mitt livs första rättegång. Det var i Länsrätten och ärendet var omhändertagande av min son enligt LVU. Alla parter var dock tämligen överens så ärendet var snabbt överstökat.

Efteråt tog vi en sväng i Malmö, bland annat på Designtorget och så åt vi en snabb lunchbiff på Jensens.

På fredagen steg vi upp tidigt och tog tåget till Hässleholm för att träffa min son och shoppa med honom. Det var väldigt trevligt. Han har verkligen gjort framsteg och mår så mycket bättre att det lyser om honom. Älskade barn! Han fick nya skor och lite kläder och köpandet höll sig på normala nivåer, inte som tidigare då han rusade fram i butikerna i 200 km/h. Sen åt vi på ett kebabställe innan det var dags för familjesamtal på utredningshemmet.

Efter samtalet hann jag med ännu en stunds samvaro med världens bästa son innan vi åkte. Då var det dags för fest i Landskrona, hos Emil och Pia som gifte sig i söndags. Det var en mycket trevlig tillställning och jag hade alls ingen lust att åka hem men gjorde det som tur var ändå. Eftersom Togge släpade i väg mig ha, ha.

Så nu mår jag trots allt ganska bra i dag ändå och solen skiner. Togge har redan stuckit till kolonin och jag ska komma efter. Fast idag tänker jag bara slappa på en filt med mitt onda knä. Så ni ser, allt är tämligen bra för en gångs skull och i kväll blir det middag på båtarna med Togges bröder+ respektive och kära svärmor och hennes äkta hälft. Och jag glömde säga att min älskade make väckte mig och bjöd på frukost på balkongen idag. Kan man ha det bättre?

Kära vänner

Jag måste smärtsamt meddela att jag (nog) är döende. Efter en trivsam kväll på Råå hamnpirs uteservering skulle vi cykla hem för att hänga tvätt. På något sätt lyckades jag då fastna med min förbannade "foppatoffel" i trampan på cykeln och falla handlöst i asfalten. Jag fick en rejäl smäll i solar plexus och tappade andan och höll på att svimma.

Togge blev hysterisk och jag trodde jag skulle dö. Men då kom min hjältinna vid namn Marianne från Glumslöv. En undersköterska med rang. Hon tog över och lade mig på rygg med fötterna i vädret, hämtade vatten och en blöt trasa som hon lade i min panna.

Efter så där en tio minuter piggnade jag till och fick skjuts hem av hennes man. Heder åt sådana människor!

Jag önskar att jag kunde skylla på fylla men hade faktiskt bara druckit två små glas rödvin på nästan två timmar. Fy fan vad ont jag har. Tyck synd om mig!!!

Strandäng

Ordlös Onsdag