Glada och avslappnade äkta makar på hotell

Tom Topp

Så här känner jag mig idag:

Jag har en tom topp
jag heter Tom Top
jag gillar pop-aberiba!
dum iskallen - flängd i roten
ding i pallet - kork i klotet
tom i bollen - sus i huset
tjall på vinden - grus i snuset

det går en zick-zack linje mellan öronen
i-ha-i-ha-i-ha
och bilden bläddrar mellan ögonen
flrp! flrp! flrp!

knäpp i kolan - käpp i hjulet
krepp i svålen - skräp i skjulet
skev upptill - tjall på kontoret
pip i sändarn - dis bakom floret

här kommer en annan med
GZZ - FLRP - BLOINK
under pannan

text: Robert Broberg

Syrrorna protesterar! Syrrorna har fått nog!

Idag demonstrerade flera hundra av mina kollegor mot våra dåliga löner. Strax före klockan elva drog allting igång och det samlades mer och mer folk utanför huvudentrén. Vi som arbetade idag gick ut på balkongen och försökte synas och påverka vi också. Det kändes stort faktiskt. En mycket härlig känsla av att vi alla förenade oss och höll ihop för en gång skull. Jag syns längst till vänster överst i bild. Stöd oss du också! Här kan du läsa artikeln om oss i HD.

Fotnot: Bilden har jag lånat från Helsingborgs Dagblad punkt se.

Se på mig!

Hejsan hoppsan. Nu har jag hämtat ut mina nya glasögon på Specsavers så nu har jag lite att välja på. De översta har tjockast glas, jag hade inte råd att beställa tunna i bägge paren. Av någon anledning är det bara de med tjocka glas som gör mig alldeles vimmelkantig men det går väl över om några dar.

Egentligen är de här snyggast. Märket är Red or Dead och de är rödbruna till färgen.

Nästa par är lite stiligare och dem har jag tunna glas i. Märket är Jasper Conran. Jättecooolt fodral till dem.

Och det här är mina gamla trotjänare Birka. De har blivit alldeles vita på sina ställen och sitter inte så bra på näsan längre. De får bli koloniglasögon.

En annan sak bara..

Nu har jag en medicinfri son. En som inte röker, som inte bara klär sig i svart, som faktiskt kommer iväg till skolan varje dag. Hur ska detta sluta?

Mitt på ljusa dan

Ordlös Onsdag

Jag blir så jävla arg och besviken!

Vi har ju en odlingslott och den ligger utmed Planteringsvägen vid Hedens idrottsplats. Det är ett ganska korkat ställe, vi vet det men ändå, det är vår lilla oas, vår lunga. I höstas satte jag massor av lökar, krokus, påskliljor, tulpaner och nu har jag glatt mig år att de kommit upp. Igår när jag kom dit hade någon klippt av alla krokusar och flera påskliljor och en del andra blad. Det är inga djur, det är klippt, helt rakt av. Dessutom finns det ingen papperskorg på sträckan och heller ingen behållare för hundträck så då är det fritt fram att kasta in allt sånt till oss. Hur tänker man när man gör sig besväret att plocka upp hundbajset, lägga det i påse och knyta till och sen kasta det i någons koloni??? Låt för fan bajset ligga kvar på gatan då så försvinner det med väder och vind. Eller ge fan i att skaffa hund. Jag blir så jävla förbannad.

Nordisk Filmfestival

I förra veckan var det Nordisk Filmfestival här i Helsingborg och jag och Togge hann med att se hela fem filmer på lika många dagar. Visst, vi hade kunnat se fler men det finns ändå en gräns. Vi arbetar och har familj. De filmer vi såg heter Iskariot, Colorado Avenue, Daisy Diamond, Daring och Reprise. Läs mer på vår filmblogg om du är intresserad!
Nordisk Filmfestival anordnas av Föreningen Norden här i Helsingborg.

Om ifall att..

..du är flicka och relativt nyopererad och har fått ett bakslag så ska du veta att jag tänker på dig och hoppas att du snart blir bra igen. Kram!

Skåne, 5 mars 2008

Ordlös Onsdag

Trist

Just nu är livet mindre roligt igen. Jag vill ha en ny kropp. Nån som har en jag kan få byta till?

Tillbaka från Tryvann

Då var vi tillbaka från Tryvann. Jag med ont precis överallt, men jösses så kul det var. Till saken hör att jag faktiskt aldrig åkt skidor. Jo, vanliga skruttiga skidor som barn men aldrig slalomskidor med tillhörande pjäxor. Där var nämligen det första problemet; att komma i pjäxorna, det gjorde ju skitont.

Timpa däremot råkar vara en naturbegåvning på skidåkning. Trots att han är uppväxt under det ganska snöfattiga 90-talet (iaf här nere i södern). Han har väl varit i väg 3-4 gånger med skolan till Vallåsen och Kungsbygget och faktiskt lyckats bli riktigt bra. Jag är megastolt över honom!

Nåja, Timpa hade gott tålamod med mina utbrott och svordomar men när jag vurpat tre gånger på lika många metrar i barnbacken gav han upp och åkte själv. Och jag promenerade nerför barnbacken arg, förbannad och sur. Det var ju fel på mina skidor! Ingen annan hade så dåliga skidor som jag.

Jag tjurade en stund men gjorde ändå ett nytt försök. Jag lyckades bra med att åka upp på skidmattan och komma av den utan att trilla. Men sen gick det bara inte. Så fort det sluttade fick jag för hög fart och satte mig ner.

Timpa var redan i väg i den långa gröna backen, dvs den mycket lätta enligt broschyren. Han kom upp med lift, rosig om kinderna och mitt liftkort för 295 nkr brände i min jackficka. Vad fan hade jag köpt det för? Sen stack han i väg igen. Jag vurpade ännu en gång i barnbacken och promenerade ner och köpte varmkorv.

Käre sonen bestämde sig för att åka en av de blå backrna som var lite svårare. Efter någon halvtimme kom han tillbaka och sa att det var för svårt. Visserligen kom han nerför men hade varit nära att bryta benen av sig. Sen åkte han vidare i den gröna. Då blev jag förbannad. Nu skulle jag nerför den där lilla fisbacken! Jag åkte upp och väntade på att Timpa kom av liften och sen sa jag att nu tar du mig ner härifrån! På skidor! Och plötsligt kunde jag både ploga och bromsa! Det var ju hur kul som helst. Jag åkte upp och ner upp och ner tillsammans med 4-6 åringarna. Nu kände jag mig mogen för den gröna backen!

Ha, ha, ha. Timpa var hur predagogisk som helst men föret i den stora backen var helt annorlungda och sluttningen för brant. Det var snorhalt och jag höll på att förvandlas till störtloppsåkare utan hjälm. Jag vurpade och vurpade och vurpade och varje gång var det ett helsicke att få av skidorna för att kunna resa mig och försöka igen. Det blev till att promenera ner. Eller ja, promenera och promenera, lufsa, plumsa och stappla snarare. Sista biten var så brant så jag fick åka på byxbaken och sen kom Timpa till undsättning. Men då kom behållningen av det hela. Att få åka liften upp!

Åh så härligt att sitta där högt upp i luften! Och av kom jag utan problem och sen åkte jag de två små backarna ner utan problem. Jag kan verkligen rekommendera Tryvann om du inte varit där. Massor av backar och massor av snö.

På kvällen när vi satt i hytten på båten och pratade om dagen tog vi en titt på kartan över området. Då visade det sig att Timpa aldrig åkt den blå backen. Han hade kommit in på något sidospår och sedan ut i den RÖDA backen. Undra på att han tyckte det var svårt. Gud vad vi garvade.

Men jag är fast besluten att komma tillbaka och ta mig nerför den gröna backen nästa år!

Alldeles ny

Ordlös Onsdag

Ser man på!

Nästan rakt framifrån och på lite håll ser jag nästan bra ut. Helst om man tar av sig glasögonen.

Princessi

Love, love, love

Fredagsmys

I fredags hade jag lunchträff med två av mina före detta kollegor. Det är ju för hemskt, att de är föredettingar nu. Vi åt god mat på Åhléns och pratade, pratade, pratade.. Mest jag och Samra såklart. Marlene hade jobbat natt på ambulansen och hade inte sovit så hon blev tystare och tystare i stället ha, ha. Åh, vad jag saknar er, vi måste träffas snart igen. Sen shoppade jag och gjorde en myskväll med Togge. Vi åt och drack mycket så min stackars mage var inte glad igen i lördags. Då fick den meduxin. Nästa helg ska Togge och jag resa bort och mysa tillsammans igen. Vi behöver det. Den här helgen var inte så kul mammamässigt. Kära sonen hade massor av dumt bus för sig. Bra att han får umgås med stränga mormor lite nästa helg hi, hi.

Kick Off 2- eller konsten att koppla in ett dataspel

Min kära make hade bjudit in sina rara kamrater idag för en stunds ligaspel i Kick Off 2 på Amigan. Jag hade lovat att bjuda på pizza och coleslaw och höll snällt mitt löfte.

Under tiden som pizzan intogs skulle spelet kopplas in. Jag hör min make oroligt säga att han hoppas att spelet går att koppla in på vår TV. Det pysslas och pysslas i vardagsrummet. Togge välter pizzatallriken i golv med sallad och allt och jag ser fram emot en ny matta i vardagsrummet. Tjoho!

Sen ropas jag in för att med min oehörda TV-kunskap hjälpa till. TV-n är ju trots allt min från början. Jag söker och söker men något spel dyker inte upp på TV-skärmen.

"Togge, du har väl kopplat spelet till TV:n?" En mycket bra fråga ställd av Dennis. Nej, det hade han ju inte.

När den detaljen var fixad kunde herrarna faktiskt söka själva. Men det hjälpte inte. Det blev påfyllning av pizza på tallrikarna. Sen kom nästa smarta fråga. "Togge, du har väl kopplat spelet till eluttaget?" Nej, det hade han ju inte.

Som ett under var det nu hur lätt som helst att få igång spelet. "En timmes speltid har gått åt för att du är så klantig Togge", utbrister kamraterna samstämmigt. Raskt drar då Togge upp sin mobil ur fickan. "Nej, bara 40 minuter faktiskt"..

Värme

Man kan ju inte beskylla vädret för att vara varmt och gosigt just nu. Tur är det väl då att det finns annat än vädret som värmer ett fruset vinterhjärta. Jag jobbade långhelg i helgen. Fredag, lördag, söndag kväll. Då har jag alltid lite svårt att skiljas från familjen. Men helgen blev mysig. Jag har jobbat med trevliga kollegor och trevliga patienter och den tidigare stressen på min arbetsplats var som bortblåst. Och så kom jag hem i söndagskväll (fick skjuts av R-M så fort gick det också) och mös i soffan en stund med maken och sen ville jag surfa. Och där bland kommentarerna finner jag följande från någon som vill vara anonym:

"Jag tycker du är en under skönhet både på insidan och utsidan. Jag är glad att ha dig som min vän. Kram från gissa vem???Kanske någon som jobbar med dig???"

Snacka om att jag blev varm om hjärtat. Och så gott jag sov sen. Tack :)

Tantvarning!

Det är nu mindre än en månad tills jag fyller 41 år. Jag har alltså varit 40 år i nästan ett helt år. Och vad har hänt?
Jag har blivit bebisfixerad, tittar ner i vagnar och jollrar och surfar runt tårögd och tittar på folks bebisar. Helst på EN som är världens jättesötaste
Jag har köpt en kappa
Jag har ställt upp i en kaktävling
Jag köpte en CD med Frank Sinatra häromdagen
Jag funderar på att köpa broddar
Och säkerligen kommer jag på mer hemskheter om jag tänker efter. Hjälp!

Sånt är läget

Det hemska jullovet är över och sonen är tillbaka i skolan. Första veckan var han full av energi, glad i hågen och inga problem tycktes finnas.

Jag har visst glömt att berätta att han gjorde en fantastisk prestation förra terminen och blev godkänd i alla tre kärnämnena. Nu är han på samma nivå som de andra och har dessutom lagt till SO bland sina ämnen.

Men den här veckan har något hänt. Han har inte gått att få upp på morgnarna och energin har varit totalt bortbåst. Idag kulminerade det i ont-i-magen-gnäll. Jag gav mig dock inte utan han bara skulle iväg till skolan. Då kröp det fram att det är problem med kompisarna. Det är ju bara fanken alltså.

Dessutom har det varit två jobbiga veckor på jobbet. Och den här veckan har varit väldigt stressig. Men veckan har räddats av mina underbara kollegor som har ställt upp för mig och underlättat på alla sätt. KRAM på er! Dessutom har jag ovanligt goa patienter som trots svår sjukdom har varit supergulliga.

Så jag är lyckligt lottad. Och så har jag ju min Togge som gett mig massage flera kvällar i rad så det onda i min höft helt försvunnit.

Tillsist några ord till min trogna läsare Virriga Annie. Det skulle vara jättetrevligt om du ville maila mig när du orkar. Vi verkar ha mycket gemensamt och det är ledsamt att höra att du mått dåligt och krisat. Jag om någon vet hur det känns. Kram på dig med.

Tjosan på er släkt och vänner!

Ni har väl inte missat min fina kokbok som finns att köpa på vulkan.se? Jag tjänar inte mycket på den, det är det NI som gör. Jag är en prydnad för bokhyllan :)

Jag, ett under av skönhet!

Så här såg jag ut efter joggen idag. Grymt läcker!

Den här bloggen är tråkig!

Jag är tråkig. Jag gör aldrig något tokigt längre. Det är trist att vara tråkig :(

Nyfiken

Ordlös Onsdag

Sitt fint!

Idag har jag varit hos min sjukgymnast. Jag har börjat gå på basal kroppskännedom. Jag ska lära mig att andas rätt och att lägga balansen rätt i min kropp. Det är lite av österländskt tänkande i det hela men omarbetat för att passa den svenska sjukvården. Jag tycker det är mycket lärorikt.

Bara en sån sak som att stå rätt. Jag trodde att jag stod bra på mina stora fötter(strlk 40) men det gör jag inte. När min sjukgymnast knuffade bara en aning på mig höll jag på att falla omkull. Det nya sättet att stå på ger mig träningsvärk efter 2 minuter. Dessutom känns det som om jag står som en neandertalare men när hon visade mig skillnaden i en spegel förstod jag verkligen hur felaktigt jag står och rör mig. Undra på att jag lätt får yrsel och svårt att andas.

Och så fick jag träna på att sitta rätt. Det nya sättet att sitta på ska jag använda vid nästa lönesamtal :)

Say no more!

Summering av helgerna som gått

Innan jul var jag stressad men pigg. Nu när allt är över är jag urblåst och trött. Häromdagen höll jag på att försova mig till en C-tur, då är det illa.

Julafton var mycket trevlig och vi fick jättefina julklappar. Av Y & M fick vi presentkort på Resia och av S & C en trevlig kasse med godsaker som jag skrivit om på matbloggen. Av Timpa fick jag en tia-lott och vann 20 kr. På juldagen tog vi det lugnt och på annandan jobbade jag.

Därefter var det torsdagen den 27 dec och vi var bjudna till moder på middag. Jag åkte över lite tidigare och sippade lite julglögg och snackade strunt med syrran som var på besök över julen. Sedan kom Togge och vi åt god Slottsstek. Till dessert envisades mor med att bjuda på apelsinris och hade gjort en riktigt stor bytta. Problemet var bara att hon råkat köpa grapefrukt istället för stora apelsiner så det var lite kärvt i smaken. Av henne fick vi en kokbok, Solens Smak.

På lördagen den 29 blev vi inbjudna till Y & M på en fantastiskt god fläskfilé med tillbehör och därefter hjortronparfait med passionsfrukt. Slurp så gott. Sen sprang vi till tåget med andan i halsen och att jag tränat löpning flera månader nu märktes inte ett dugg.

På måndagen var det nyårsafton och jag jobbade. Efteråt var vi bjudna till Lottas faster på fika och jag fick träffa hennes föräldrar för första gången. Det var väldigt trevligt. Jag åt kakor så att jag nästan sprack. Sen gick vi hem och förberedde nyårsmat hos oss och åt tillsammans med Peter, Lotta och mamma. Timpa och hans kompis stod ut med oss ungefär 10 minuter. När kvällen kom var jag inte bara övermätt utan också trött så vi brydde oss inte om något tolvslag utan kröp i säng. Jag med öronproppar. Jag hörde inte en enda nyårsraket.

Och nu har jag jobbat ytterligare några dagar. I morgon ska vi till S & C på middag efter jobbet. Sten har ju hunnit fylla år, liksom Tord. Sen är det slut på festligheterna tills den 19 januari då vi är bjudna på 80-års kalas. Innan och efter det jobbar jag alla helger så försök inte bjuda hem oss förrän i februari :)

Julafton i korthet

Micke håller i julfina Sigge så jag ska kunna fotografera men han är inte riktigt stilla ändå :)

Essi är väääldigt nyfiken på vovven


Alla utom barnen och jag på julaftonskvällen

Men här sitter barnen stilla en stund i alla fall

Jag har då aldrig sett så många julklappar i hela mitt liv!

Vi fick vada fram för att komma till bordet.

SLUT

Framtidens Idol-deltagare

Titta och lyssna på Minna. Hör ni vilken låt hon diggar stenhårt till på You Tube?

GOD JUL

Då var det dags igen. Här är lugnt och det känns ganska bra ändå med jul. Det värsta som kan hända är väl att Essi välter granen :)

Mirakel

Titta noga på den här bilden. Den är tagen på våren 1993. Två trollungar. Den lille är min son. Den stora är min före detta sambo, Jimmys, dotter Martina. Hon var två månader när jag såg henne första gången. Sista gången jag träffade henne var kanske när den här bilden togs. Idag är hon min nya kollega på jobbet. Kan ni fatta?? Denna lilla trollunge är 21 år gammal, sambo och undersköterska. Visst är livet ett mirakel! Så kul det var att träffa henne igen. Här gick jag till jobbet i morse och hade ingen aning om vad som väntade. Vi stod där bredvid varandra och jag gav rapport. Efteråt hann jag bara säga: Är du? Och hon svarade ja. Sen berättade hon att jag sagt till henne, när hon var liten, att vi åt glödlampor i skolan. Då trodde hon på mig men inte nu. Men det är helt sant :)

Välkommen tillbaka i mitt liv Martina, jag har saknat dig!

Blod, svett och tårar

I september berättade jag här på bloggen att jag börjat med löpning. Efter det hann jag med två rejäla förkylningar som satte käppar i hjulet för mig. Men nu kan jag stolt konstatera att jag har över 30 löparpass bakom mig och kan springa 30 minuter i sträck. Det är cirka 5 kilometer. Häromdagen sprang jag hem från jobbet. Fan vad jag är stolt över mig själv! Det får jag väl vara?

Det handlar om oss

Jag vill skapa debatt. Alla är kanske inte överens med mig, men jag var där och jag kan bara inte tycka att det var helt okej. Det fanns ingen annan lösning just då men det borde ha funnits det. Och om jag inte talar om det kommer det aldrig någonsin att ske en förändring.

http://www.expressen.se/nyheter/1.950842/vaggarna-var-kala

Förtydligande: Jag är mycket tacksam över den vård och all den hjälp vi har fått. Om inte hade inte sonen mått så pass bra som han gör idag. Men jag behöver inte vara nöjd med alla led i vårdkedjan.

Solkatt

Ordlös Onsdag

Jag är hemma igen!

Jag har inte dränkt mig, hängt mig eller kastat mig ut från Backafall. Däremot har jag frusit, cyklat och skrivit. Och funderat. Och varit mörkrädd. Det var ju bara jag som bodde där mitt i vintern.

Människans bäste vän

Ordlös Onsdag

Tackar som frågar!

Ungefär 30 personer läser min blogg varje dag, jag har ingen aning om vilka ni är. Jo, några stycken då, syrran, brorsan, Hulda, Lasse, Eva, svärmor, några kollegor men de når inte upp i det antalet. Virriga Anni är en signatur som kommenterar ibland. Jag vet inte vem hon är men vi har flera gemensamma nämnare och det härligt att veta att det finns någon som tänker på oss och läser min blogg bara av ren medmänsklighet. Tack!

Nu undrar Anni hur det går för oss.

För första gången på länge kan jag då svara att det går bra. Kära sonen kämpar på. Han läser visserligen bara kärnämnen och inte riktigt på full tid men han får något gjort. I fredags kom en mattebok med hem. Fjorton tal skulle han räkna tills på måndag, och det blev gjort, samt att matteboken tog sig hela vägen tillbaka till skolan igen. Det är ett stooooort framsteg.

Och vi mår bra. Jag har väl krisat lite men just nu känns det rätt ok ändå. Kanske på grund av vissa beslut jag tagit. Jag tänker inte skriva om dem nu. Det är för tidigt, men det kommer.

Men jag försöker tänka positiva tankar och inte halka in i negativa spiraler hela tiden som jag har en tendens att göra. Som när jag fick mitt jul-schema. Min innersta önskan var att få vara ledig med familjen över jul. Förra julen var inte kul. Då mådde både jag och Timpa skit och mamma hade haft ett jobbigt år med sin giftstruma. Och i år har det ju varit ett helvetesår. I år önskar jag mig en bra jul.

Redan i augusti skickade vi ut inbjudningar till de Andersenska familjemedlemmarna. Vi har varit hos dem, Arvidssons har vi redan haft stor fest för så nu var det Togges familjs tur. Jag ville bjuda stort eftersom jag visste att nästa jul är min jobb-jul. Då tänker jag inte planera någonting utan jobba och fira lite enkelt på kvällen när jag kommer hem. Det är ok. Men jag visste att vi hade svårt att täcka julen på jobbet det här året. Vi fattas folk. Och eftersom det är jul och nyår som är besvärligt så tänkte jag att nyår kan jag gärna jobba. Jag har inte tyckt att det är kul att fira nyår sedan pappa dog på Nyårsafton 1992. Och så lade jag mig på annandag jul också och hoppades att det skulle räcka. Men jag tänkte fel. Jag fick för mig att helgen före nyår var nyår på något sätt så istället för att vara ledig på jul och jobba nyår så blir det jobb på julafton och ledigt i nyår.

Jag blev riktigt löjligt besviken över det, skrek och gormade och nästan grät över det i flera dagar. Vi har så himla lite tid ledigt tillsammans i familjen och nu blir det jobb två av tre juldagar. Det hade väl varit okej om vi skulle varit bortbjudna som tidigare år men nu ska vi ju ha bjudning och det är jag som är kocken i familjen. Nåja, efter ett par dagar bestämde jag mig för att det ju inte går att göra något åt och jag mår bara ännu sämre av att älta det i evighet. Vi blir ju lediga tillsammans i nyår i stället även om vi inte firar. Så nu är jag glad igen, nåja, alla fall någorlunda glad :)

Upphängd

Ordlös Onsdag

Mitt påklistrade leende

För ungefär en vecka sedan började det plötsligt bli så mörkt runt omkring mig. Jag tände alla lampor, jag drog upp persiennen, jag putsade glasögonen men nej, det mörka ville inte ge vika. Det var som mörka skuggor i hörnen som plötsligt steg fram och ibland kändes det som om någon satt på mina axlar och böjde sig fram över mig så jag blev omsluten av mörker. Det var ganska obehagligt så det var bäst at stanna i sängen för där, under täcket, kunde inte mörkret nå mig. Men jag kunde höra de mörka skuggorna tassa omkring runt sängen och vänta på att jag skulle öppna ögonen.

Det gick några dagar och då började jag bli förbannad. Vad skulle de där att göra? Ge fan i mig! Jag bestämde mig för att de måste bort. Och nu har jag gett dem några rejäla omgångar så kanske, kanske börjar de dra sig tillbaka till sina mörka hörn igen.

I lördags syntes de inte till i alla fall. Hela dagen var jag glad och full av energi men på kvällen började min näsa att droppa. Och på söndagsmorgonen var jag däckad, av förkylning. Togge fick åka iväg och fira far utan mig. Själv sov jag till klockan halv fyra. Det var ju själva fan också. Men jag skulle minsann inte låta mig nedslås igen av nån jävla dum bacill den här gången.

Måndagen blev en säng- och soffliggande dag. Jag försökte pigga upp mig själv genom att se en rolig film ur hemmets filmhylla. Valet föll på Sällskapsresan men den gjorde mig mest irriterad. Gud så korkat de beter sig allihop. Det enda jag skrattade åt var när Stig-Helmer trasslar in sig med Kim Anderzons chefs fru i dörren till flygplatsen och plötsligt går i väg med hennes pudel istället för sin resväska. Det var hemskt kul en lång stund, sen var det bara tråk.

På kvällen kände jag mig lite piggare och kunde inte somna. Togge slumrade i min famn men jag låg och stirrade ut i mörkret och funderade. Jag kom på att man kan lura hjärnan att producera endorfiner genom att le. Så jag låg där i mörkeret och log och log ett påklistrat leende. Och jag bestämde att i morgon (d v s idag) ska jag:

1. Bli frisk

2. Fortsätta le

3. Se Livet är underbart

4. Ja, och så lovade jag mamma att skölja hennes öra som hon tror att hon har en vaxpropp i. Hon mutade mig med kakor!

5. Gratta Micke och Christina på respektive födelsedag. GRATTIS! GRATTIS!

6. Gå en promenad

Det får räcka, fortsättning följer.

Idag när jag vaknade var hela världen vit

Men tro nu för all del inte att det var första snön som kommit till Helsingborg. Nä, det var hagel med hagelkorn stora som ärtor. Dessutom åskade det. Knas, knas.

Fed up!

Ordlös Onsdag

Femhundra

I tisdags var jag med om en märklig upplevelse. Jag hade nämligen fått plats till två personer på Lunds Stadsteater som provpublik åt Johan Wester och Anders Janssons nya produktion kallad 500. Jag hade inte kollat upp innan vad det rörde sig om men jag visste att det inte var något Hipp-Hipp liknade utan att de skulle vara sig själva.

Jag tog med mig min kollega Maria och hon körde oss ner i bil. Där blev det först väldigt konstigt eftersom jag bara hittar till fots i Lund men av en slump kom vi plötsligt fram till parkeringen på Mårtenstorget som ligger ett stenkast från teatern. Ren bonntur alltså.

Sen fick vi stå i en knökfull foajé i över en halvtimme och tappade humöret, åtminstone jag. Tillsist bänkade vi oss med varsitt märkligt kort i handen. Jag var plötsligt Richard Wagner och Maria Lenin. Och sen fick vi vara med om en märklig föreställning där egentligen föreställningens teknin testades mest. Det var i vilket fall kul att se grabbarna live.

Vi fick bland annat vara med om att sjunga Här kommer lilla...och så namnet på en historisk person som visades på storbild..hå hå ja ja. Det gick ganska bra tills sista bilden då ingen i publiken kände igen Euklides, geometrins fader. Jag trodde det var Moses. Dessutom fick vi se Julevangeliet som dockteater i en totalt orepeterad version utan manus med Carolina Klüft som Maria och Per-Albin Hansson som Josef. Som speaker såg vi Siegmund Freud.

Själva föreställningen funkade inte alls och tekniken endast sådär. Bakom oss satt ett gäng tjejer som var yttert kritiska till förseningen i början. Sen gapflabbade de åt allting i 45 minuter. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det vi fick se men klart man blir nyfiken på slutresultatet då premiären är den 9 november redan. Kul? Delvis. Annorlunda? JAAA!

Men jag säger som Maria: Det var i alla fall kul att komma ut lite.

Höstlov

Ordlös Onsdag

Allmänt babbel

I morse strax efter att jag vaknat upptäckte jag att jag var döende. Förmodligen hade jag en rejäl inre blödning. Uffa hugaligen så hemskt! Men så kom jag på att jag ätit rödbetor dagen före. Och då blev jag raskt botad och kunde återgå till livet. För övrigt har vi babyboom på jobbet. Två bebbar födda samma vecka. En söt liten flicka till Ditte den 22/10 och en rejäl stilig gosse till Maria den 27/10. Grattis till dom!!!
Höstlovsveckan har börjat och huset har varit fullt sedan i fredags. Minst tre personer vistas på Timpas rum hela tiden och de avlöser varann så jag inte har en aning om vem som är där just nu, förutom Andy och Timpa då som är liksom kärnan i samvaron. Det är rätt trivsamt egentligen men Essi tycker inte om detta eviga springande utan är nervös och missnöjd. Togge och jag försöker vara lite duktiga men igår var vi slappa som fan, det var skönt. Så livet är rätt gott ändå trots att det snart är vinter.Tjingeling!

Var och varför?

Ordlös Onsdag

Nu har jag gjort rätt för mig!

Eftersom jag inte vill riskera mitt goda..hrm..rykte som sjuksköterska så har jag nu inför vittnen återlämnat en tub microlax till min arbetsplats.Alltså den jag använde till katten.

Lat Onsdag

Ordlös Onsdag

Jag har laxerat katten!

Stackars Essi. I några dagar nu har den lilla damen varit djupt olycklig. Hon har inte velat äta, inte dricka, helst bara ligga under sängen. En titt i tom kattlåda vittnade om förstoppning och lilla magen kändes lätt spänd.

Jag är ju sjuksköterska så jag gjorde så klart en riktig undersökning också och jo, nog var katten förstoppad alltid. Så jag försökte få i henne mjölk och hälla olja på maten men , nej, damen ville inte ha. Jag köpte dyrt foder hos veterinären men nej, damen ville inte ha. Jag stal en tub microlax på jobbet i ren desperation. Och så tryckte jag till :)

Nej då, jag är inte så dum så att jag använde hela tuben. Det dröjde 2-3 minuter. Katten gick på låda, krafs, krafs. Men inget resultat. Om igen, och igen. Och efter en kvart, jippi, utdelning! Jag vet inte vem som blev gladast, jag eller katten men genast gick hon till matskålen och smörjde kråset. Är jag inte en sann djurvän?

5 år av kärlek

Idag är det fem år sedan jag och Togge träffades. Fem underbara år av kärlek. Och min sjuke make har använt sig av en bulvan (svärmor) för att kunna ge mig blommorna, det är kärlek det :)

Jag älskar dig Torgny!

Makekrake

Ordlös Onsdag

Hett

För tillfället råder lugn i familjen. Vi har vant oss vid varann igen och vi trivs. I helgen kom två datorer på besök. Det skulle nämligen LANAS i fjortonåringens rum. Datorerna hade sina ägare med sig och hela patrasket stuvade in sig på Timpas lilla rum. Med tre datorer, Tv, lampa och tre datoranvändare på rummet blir det varmt, för att inte säga hett. Således tyckte somliga datoranvändare att det var bäst att klä av sig. Jag hade jobbat och kom hem kvart i tio och bänkade mig i soffan en stund då plötsligt en fjortonåring helt obekymrad kommer vandrande i hallen endast iklädd boxerkalsong. Hej, hej sa jag. Hej sa han och gick in på toa. Jag upphör aldrig att förvånas. Polare nummer två behöll dock t-shirten på och Timpa klädde inte av sig över huvud taget. Nåja, jag är glad att de är här. Det känns tryggt, de trivs och de är inte ute och ränner och blir ihjälslagna. Fast..finns det nån som vill betala vår nästa elräkning? Frivilligt? För att det finns för mycket pengar kvar på kontot eller nåt?

Vet du inte vad lana är för något? Då finns en bra förklaring här, i sista stycket.

Svenska skolans 50-års jubileum

Den 29 september fyllde Svenska Skolan i Lissabon, Carcavelos, 50 år och det firades med pompa och ståt och ett förfärligt regnväder. Jag, mamma och Togge flög ner på en snabbvisit. Vi kom fredag natt och åkte hem tidigt måndag morgon. Det blev en hektisk helg men kul. Här är några bilder från själva firandet. Jag lägger ut lite andra bilder från resan senare.

Lite mingel på skolgården. Marianne och mamma i rött.

Fröken Mariannes urtrevliga son Henrique och mammas öra

Henriques fru Karin (i blommigt) och några av Finnbergarna (stående)

Fröken Marianne håller tal (det var strålande)

I förgrunden syns skolans nuvarande rektor, Eva i gult

Mamma, fröken Marianne och jag i min gamla skolsal

Bildkollage med skolans elever. Klicka på bilden så ser du mig som rövare.

Lite vacker folkmusik. Det är skolans yngste elev på cello och han kom direkt från doktorn med ett par stygn i pannan.

Glatt gäng i Madrid!

Brevlådor

Ordlös Onsdag